Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 5

mig h?r p? ?n--bland mycket annat, f?r all del--och det ?r de unga damernas hattar, de sm? vita segelhattarna. F?rr i tiden bar riddaren sin dams f?rger i sin fj?derbuske, nu ?r det tv?rt om--har den unga kvinnan n?gon god v?n vid flottan s? b?r hon hans b?tnamn p? sin hatt. H?r finns en ung k?ck fru--?ver hennes vackra panna lyser Tapperheten i eldskrift, h?r g? unga flickor med ?ran och Manligheten och Fylgia om sina vackra lockar och h?romdagen m?tte jag i en barnvagn en liten flicka som f?rskr?ckte mig, ty mitt i huvudet p? henne stod pl?tsligt utan f?reg?ende varning: Clas Fleming.
Allt det d?r ?r mycket vackert, men f?r mig har det n?got av adress. T?nk oss att vi droge ut konsekvenserna (Anna-Clara undrade vad det var som skulle dras ut) och att en ung dam, som hade en v?n i en aff?r, gick med en hatt p? vilken stod i guldskrift: _Karl August Perssons Garn- och V?vnadshandel eller t. ex. Oskar Johanssons K?tt-, Korv- och Fl?skhandel_.
Man skrattade och tyckte att doktorn var en rolig karl. Men Anna-Clara f?ll i tankar, och d? vi gingo hem sent p? kv?llen stannade hon i m?rkret mitt p? v?gen och sade:
--Jag vill veta en sak.
--Vilken sak?
--Jag vill veta om det finns n?gon fl?skhandlare som heter Delfin?
--Inte som jag vet--hur s??
Anna-Clara svarar inte, men jag f?rst?r hennes oro och jag stillar den.
Hela sommaren b?r hon Delfinens band p? sin m?ssa och d? h?sten kommer, l?gger hon det i en ask och skriver p? locket med stor och tydlig stil: _Mitt vackra band som jag fick av den sn?lle kaptenen och sj?officeren sommaren 1917._

[Bild]

CHOKLADKAKAN.
En dag p? h?sten. Luften ?r h?g och klar och himlen bl?.
--I dag reser jag till landet, s?ger jag till Anna-Clara. Det kan inte hj?lpas. Jag m?ste se hur det st?r till i skogen och vid havet en s?dan h?r dag. Jag reser med b?ten p? morgonen och jag ?r framme p? middagen. Om du inte skulle g? i skolan kunde du f?lja med.
Anna-Clara ser tankfull ut och s? s?ger hon:
--Det ?r en sak som jag har p? landet, som jag gl?mde d? vi flyttade in. Tag hem den ?t mig.
--S?, vad ?r nu det?
--Jo, p? ?versta hyllan i allra minsta garderoben ligger en chokladkaka, jag vill ha den.
--Du skall f? den. Jag skall h?mta den. Det gl?der mig att ha ett ?rende, d? jag kommer ut. Det g?r ett gott intryck p? mig sj?lv. Jag skall h?mta chokladkakan.
S? g?r f?rden och allt ?r sig likt, blott vackrare ?n p? sommaren. Det ?r liv i vattnet och luften, vinden bl?ser friskt och stora seglare stryka fram ?ver fj?rdarna. I villorna ?r det tyst och stilla och badhotellen ?ro tillbommade.
Solen g?r i moln och det blir kallt.
--L?t oss sitta i salongen och prata och ljuga f?r varann.
Han har bott i sk?rg?rden i 30 ?r. Han vet och kan allt om m?nniskor och st?llen. Han ber?ttar just s? som jag vill det, lugnt och stilla utan att sj?lv m?rka po?ngen och det karakt?ristiska i en historia. Han ?verl?ter godhetsfullt den saken ?t mig.
Vinden friskar i och sj?n b?rjar g? h?g. B?ten rullar och snart ?r d?cket tomt. Genom salongens ruta ser jag vatten och himmel m?tas, f?r att i n?sta sekund ?ter g? is?r. Glasen skallra p? brickan och min v?n h?ller med ena handen i soffan f?r balansens skull.
--Ser du kobben l?ngst d?r ute, s?ger han, norr om fyren. D?r ligger en stuga. Jag har bott d?r en hel vinter, levat som en bland dem, i m?rker och kyla. Jag l?ngtar inte dit igen, men ?nd? ?ngrar jag inte min tid d?r. D?r bor en gammal fiskare, en karl som livet kramat, utan att f? kol p?. Jag reser ut f?r den gubben. Han har skrivit och bett mej komma. L?t oss segla dit tillsammans!
* * * * *
Nu har jag varit p? Stor?n och sett att allt var sig likt. L?ven hade gulnat och det var tyst p? ?ngen. D?r l?g en tennisboll kastad som en smutsig sn?boll. Badhuset var st?ngt och inga b?tar vid bryggan. M?nniskorna hade tagit sommaren med sig och rest.
Vi seglade till kobben, min v?n och jag, och v?ta och kalla gingo vi i land. Den gamle fiskaren satt i m?rkret, vi f?rde lampor med oss och mat och dryck och tobak till gamla pipor. D?r gick kv?llen i trygghet och v?rme, med havet vr?kande mot klippor och sk?r.
* * * * *
?ngb?ten g?r hem n?sta dag p? kv?llen. Och klockan ?r tio d? vi n? min port i staden.
--Farv?l, s?ger jag, till min v?n. Och tack f?r i ?r. Nu g?r en vinter--om den g?r--och sedan f?ngar oss v?ren i sk?ren igen!
Vi skiljas och jag letar efter nyckeln till porten. D?, med ett, st?r en liten sak r?tt upp och ned i min hj?rna: Anna-Claras