Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 4

kommer fram. Alldeles r?d i ansiktet av anstr?ngning. Och ?gonen lysa.
--Vad har h?nt? s?ger jag, ?r det en orm eller en tjur?
--Nej, s?ger Anna-Clara, inte alls, utan tv? riktiga sj?officerare med uniform, s?na d?r som de stora flickorna dansa med p? Sossitén kom och talade vid mej.
--Nej, s? m?rkv?rdigt, t?nk. Vad sa dom?
--F?rst s?g jag att det l?g en stor pansarb?t alldeles vid Tallholmen och han hade inte varit d?r f?rut, ?tminstone var han inte h?r i g?r och s? stod jag just och fr?gte Olle om han hade f?tt n?gon ?l f?r han metar ?l f?r de fick vaktm?starn p? hotellet h?romdan, en riktig ?l som han s?lde f?r tv? och femti och d? kommer en barkass med sj?m?n som rodde och i aktern satt dom d?r officerarna p? en svart duk och dom styrde med ett styre som s?g s? konstigt ut alldeles som en stolsrygg och s? gick dom i land och kom rakt fram till mej och den ena gjorde honn?r s? h?r och fr?gade hur gammal jag var och vad jag hette och de sa jag och d? skratta dom och bad mej h?lsa pappa.
--Tackar, sade jag, vad hette herrarna?
--Det sa dom inte, men det var alldeles riktiga officerare med uniform.
Denna sommar hade Anna-Clara best?mt att hon skulle gifta sig med en tandl?kare. Hon hade h?rt att de f?rtj?nade s? mycket pengar och tiderna ?ro ju s? d?liga. Men en dag ?ndrade hon tycke och sade:
--N?r jag blir stor ska jag gifta mej med en s?n d?r.
En s?n d?r var en sj?officer. Det l?g ingenting neds?ttande i ben?mningen, det var bara en sorts f?rkortning.
--Varf?r just en sj?officer, sade vi, av ett visst intresse f?r en blivande m?g.
--D?rf?r att dom ? s? sn?lla.
Jag t?nkte: om tio ?r s?ger hon: d?rf?r att de ?ro s? stiliga. En liten flicka vill ha en god man. En stor flicka vill ha en stilig man.
En dag blev Anna-Clara riktigt bekant med en sj?officer. Han var kapten p? en u-b?t. Och det var n?got! Han var s? f?rf?rligt sn?ll och han visste precis hur man skulle hantera en liten flicka.
Anna-Clara fick vara med om n?got s? underbart, som att komma ombord p? u-b?tens moderfartyg--hon undrade ett tag om den stora b?ten var riktig mamma till den lilla. Hon fick titta p? allting som fanns ombord och en morgon, d? hela ?n sov, var hon med ute p? fj?rden i en motorb?t och fick se p? hur u-b?ten d?k. F?rst gick det s? sakta, men s?, med ett, spolade v?gorna ?ver d?cket och man s?g bara ett smalt r?r som stack opp och s? f?rsvann ?ven det. Anna-Clara b?rjade frysa och hon blev r?dd. Hon st?llde sig upp i b?ten och s?g ut ?ver vattnet. Hennes v?n, kaptenen, var borta. T?nk om han aldrig kom opp mer!
Sj?n gick h?g och motorb?ten d?k mellan v?gorna. Men det gjorde ingenting--s?dant var Anna-Clara van vid. Det var bara i b?rjan det k?ndes litet underligt i maggropen. Sj?n st?nkte i stora klara droppar ?ver ansiktet, det var lustigt. Men inunder vattnet, d?rnere med u-b?ten....
N?gon ropar:
--Se! Och alla peka ut?t vattnet. D?r ?r han igen i vattenl?ge.
Anna-Clara far hem. Det ?r ?nnu tidigt p? morgonen och uppe i land bl?ser det inte s? mycket som p? sj?n. Det ?r varmt och vackert men ?nd? ?r det icke en vanlig dag. Morgonens stora ?ventyr bor ?nnu i hennes hj?rta.
En dag f?r Anna-Clara ett l?ngt brev fr?n kaptenen p? u-b?ten. Det ?r ett vackert och roligt brev och hon l?ser det m?nga g?nger. Och t?nk, inne i brevet ligger en present, ett svart m?ssband och p? det st?r i guld: Delfinen. Det ?r ett s?dant band som Anna-Clara ?nskat sig s? l?nge. Ett riktigt m?ssband, inte ett s?dant d?r som man k?per i aff?rerna och som det bara st?r Kungl. Flottan p?. Det kan ju vara vad som helst. Anna-Clara k?nner ingen flicka som har ett band med Delfinen p?. Hon m?ste ha m?ssan var dag, n?r hon kommer till staden. Hon m?ste ha den i skolan.
* * * * *
Anna-Clara ?r med p? den stora bjudningen. Hon var inte bjuden, men d? vi drucko kaffet stod hon utanf?r tr?dg?rden med h?nderna p? ryggen och tittade och undrade ?ver vad stora m?nniskor egentligen ha f?r sig p? sina stora bjudningar. Och s? fick den sn?lla v?rdinnan se henne och s? togs hon in och blev mottagen som en riktig g?st som bara hade kommit litet f?r sent. Hon satt p? trappan till verandan och s?g och lyssnade med alla sina ?gon och ?ron. Vad herrarna voro glada och r?da och s? de skrattade, n?stan ?t allt vad de sade. Hon f?rstod inte vad de talade om, ?nda tills att den unge doktorn sade n?got som kom henne att lyssna ?nnu mera sp?nt ?n f?rut. Doktorn sade:
--En sak har roat