Anna-Clara och Hennes Bröder | Page 3

det med henne. En flicka som inte existerar, kan man inte tala om.
Vi ha ?terg?tt till det stora trollet Bim-bam-bo som ?r s? stor att han kan titta ?ver de h?gsta skogar och berg. Hans existens har Emanuel ?nnu inte v?gat f?rneka.

[Bild]

ANNA-CLARA BER?TTAR OM ETT FILMDRAMA SOM HON SETT.
--Jag har varit p? bio med Sten f?r han har haft m?sslingen och hans mamma bj?d mej f?r han har badat s? nu ?r han bra--? mamma hemma?--och s? gick vi p? Karla f?r de ? n?ra och d?r var ett filmdrama fast de var inget k?rleksdrama f?r de var f?r barn--? mamma hemma?--och de va om en pojke som bara var femton ?r men som utm?rkte sig f?r stor karakt?ringsf?rm?ga f?r de stod p? programmet och hans mamma var d?d s? dom bodde p? en station i Amerika med ett plank omkring men hans mamma var ett portr?tt som han stod och s?g p? och andades s? underligt f?r hans pappa ville gifta sig med en annan tant--? mamma hemma?--och hans pappa hade uniform f?r han var kapten p? stationen innanf?r planket. Stens mamma k?pte kn?ckkola hos Agusta Jansson innan vi gick p? bion. Och s? hade pojken en trumpet som han bl?ste i och s? kom indianerna och anf?ll stationen och sk?t genom planket s? att dom som var innanf?r f?ll omkull och dog och d? var pojkens pappa borta och pojken tog och gr?vde ett h?l under planket och s? kr?p han ut med sin nya mamma och g?mde henne i en grotta med gr?s omkring men n?r de blev paus sa jag till Sten ? de s?kert att du ?r bra fr?n m?sslingen nu och d? fl?g en gumma opp som satt framf?r och skrek har dom barn me m?ssling p? biografer--? mamma hemma?--och sen tog pojken en h?st och red i v?g utanf?r planket och b?rjade bl?sa i trumpeten s? att indianerna trodde att soldaterna skulle komma och d? blev dom r?dda och red i v?g men pojken som r?ddade allesammans blev skjuten i armen fast han blev bra sedan och s? kom hans pappa hem f?r han h?rde trumpeten och d? flydde alla indianerna och dom blev s? glada allihop innanf?r planket och pojken fick en ny trumpet av sin nya mamma och s? bl?ste han i den fast han hade ont i armen men han hade uniform som var v?dligt stilig f?r det h?nde i Amerika alltsammans fast Sten sa att alltihop var gjort p? en g?rd i Berlin d?r dom g?r alla biografdramer fast det st?r att dom spelar i Amerika--? mamma hemma?--men inte tror jag att gumman fick m?sslingen fast hon satt framf?r oss. ?ldre m?nniskor ? s? underliga--

[Bild]

HAVET.
En morgon medan hela huset sover, st?r min dotter utanf?r stugan och lyssnar till ett ljud, som hon aldrig h?rt f?rut. Det ?r icke bl?sten, icke n?gon f?gel och heller icke n?gon motor som dunkar.
D? jag kommer ut p? f?rstubron f?r att g? till hamnen och b?tarna, kommer hon emot mig och s?ger:
--Vad ?r det som h?rs s? underligt?
Jag lyssnar och s? svarar jag:
--Det ?r ju havet. Vinden ?r sydlig, d? h?rs det hit. Det ?r dyningen.
--Vad ?r havet f?r n?got?
--Havet ?r det stora, stora vattnet p? andra sidan ?n. Det ?r s? stort att man inte ser slutet p? det. Det g?r ?nda till Ryssland!
--Kan man g? till havet?
--Ja visst, tv?rs igenom skogen. Vi hinna fram och tillbaka f?re frukost. Kom!
Och s? g? vi till havet. Mycket f?rv?ntansfulla. V?gen g?r f?rst f?rbi gruvorna, som ?ro fyllda med vatten och som skr?mma oss med sina kala m?rka v?ggar och sina svarta blanka ?dlor som kila i det gr?na vattnet. S? g? vi genom skogen, en smal stig, hal och glatt, ?ver stenar och blanka h?llar. Och s? ?ro vi vid stranden, vid havet. En hel vinter har g?tt sedan jag sist stod h?r och med alla sinnen f?rnimmer jag det o?ndligas underbara makt. Det ?r som att andas p? nytt efter m?nga, l?nga m?naders f?ngsel och tryck.
--Detta ?r det stora vida havet, s?ger jag till min dotter, d?r hon st?r med h?nderna p? ryggen och kisar mot solen.
Det blir tyst ett ?gonblick och s? svarar hon:
--Det var v?l ingenting.
Och s? v?nder hon f?raktfullt ryggen ?t det stora, underbara, m?ktiga havet.
* * * * *
Vi g? tysta hem?t ?ver klippor och h?llar, p? smala stigar ?ver hala barr, men jag v?gar inte v?nda mig och se p? det stackars havet. Jag har liksom en k?nsla av att det f?rsvunnit och sjunkit ned i jordens innand?men, i skam och blygsel ?ver en liten kvinnas h?rda dom.

[Bild]

DELFINEN.
En morgon kommer Anna-Clara springande uppf?r backen. Hon springer inte p? v?gen, hon kommer mitt i gr?set bland blommorna och timotejen. Jag ser p? l?ngt h?ll att det har h?nt n?got, n?got mycket m?rkv?rdigt, som m?ste ber?ttas.
Hon ?r mycket uppr?rd, d? hon