Ada | Page 8

lycklig gammal herre. S? lycklig en gammal herre kan bli. Gammal milit?r, pensionerad. Ungdomssynderna bakom sig, festerna p? Hasselbacken och ?ven all exercisen p? G?rdet. Det glada livet p? utv?rdshusen ocks? slut. Frukostarna p? gamla Bj?rng?rden d?ruppe p? s?der -- granris p? golvet -- de vackra flickorna -- alla kamraterna -- unga l?jtnanter allesammans. Herregud, den tiden! Nu g?r han om morgnarna i skogen. Tidigare och trognare ?n alla andra. Ser efter att allt ?r i ordning, som det skall vara, pratar med gamla Lund, som st?dar och h?ller snyggt i parken efter alla s?ndagsg?sterna. Och s? har han ekarna, de gamla hundra?riga ekarna, som trotsat alla ?rens h?rda stormar, men som en g?ng skola falla, d? staden v?xt och kommit hitut. N?r den tiden kommer, vill han d?. S? ?r det kr?korna, som f?lja honom mellan k?llan och j?rnv?gen och som han matar med br?d och kakbitar ur en liten p?se. Han ?r djurv?n. Hans tax Lisa ligger begraven h?rute under en gammal gran. Ingen k?nner platsen mer ?n han och Lund -- det ?r f?rbjudet med gravkullar i parken. D? och d? l?gger han en blomma p? graven till minne av den b?sta och trognaste v?nnen.
Denna morgon ?r han tyst och sluten och jag ser att det h?nt n?got. I gr?set ligger en h?rn?l. Han tar upp den, l?gger den i fickan och s?ger:
-- Kvinnorna borde ha h?rn?lar, som inte f?llo ur. H?r ligga tusental av dem p? v?garna och i gr?set. Sen sl?s gr?set, och s? kommer en s?n d?r n?l kanske i magen p? ett djur som ?ter gr?set. Det ?r inte bra med en h?rn?l i magen.
Han blir tyst och s? forts?tter han:
-- Djuren ha det alltid sv?rt. Jag har varit s? ledsen hela dagen i g?r f?r ett djur. Det var bara en liten l?vgroda, en s?dan d?r liten groda, som inte ?r st?rre ?n en nagel. Det var i g?r morse och jag kom ?ver j?rnv?gsbron d?rborta. Den ?r byggd av sten, men mellan stenarna ?r det sm? h?l. Jag har f?rs?kt att fylla de d?r sm? h?len med sand, men den rinner bort, n?r det regnar. I g?r kom jag d?r, och d? s?g jag tv? sm? l?vgrodor, som hoppade p? bron. De skulle tv?rs ?ver den, och jag stannade f?r att inte trampa p? dem. Men den ena blev skr?md, d? hon h?rde mig komma, och hon hoppade rakt ned i ett h?l mellan stenarna. Jag tittade ned i h?let, och jag s?g henne d?rnere, men jag kunde inte hj?lpa henne upp, och hon kunde sj?lv inte komma upp f?r de flata v?ggarna. Jag stack ned min k?pp, men hon fick ingen hj?lp av den. Jag f?rs?kte ocks? med gr?sstr?n, men det gick inte heller. Hon var d?r i h?let och m?ste vara d?r, tills hon dog av sv?lt. Jag kunde inte g?ra n?got f?r henne. Hela min vackra morgon var f?rst?rd f?r den d?r lilla l?vgrodans skull. Till slut m?ste jag g? hem, och jag var mycket ledsen och hela dagen t?nkte jag bara p? grodan. Hon satt d?r i h?let och kunde inte komma upp.
Min hustru m?rkte, att det var n?got som fattades mig, och vid middagen ber?ttade jag henne alltsammans. Hon blev ocks? mycket ledsen, ty hon ?r s? god mot djur. Vi sutto hela kv?llen och bekymrade oss f?r l?vgrodan. Men d? jag g?tt och lagt mig, kom min hustru in till mig och sade:
-- Vi skola inte oroa oss l?ngre f?r l?vgrodan. ?r det f?rsynens mening, att hon skall vara d?r, s? skall hon vara d?r. Vi kunna ingenting g?ra ?t den saken.
Och naturligtvis ?r det s?. Jag kan absolut inte g?ra n?got.
Vi sutto tysta och s? sade jag:
-- Skulle vi inte g? bort och titta, om hon ?r kvar?
Han reste sig och svarade:
-- Nej, nej, p? inga villkor -- jag vill det inte -- det vore ju att tvivla p? f?rsynen! Och det g?r jag inte.
Klockan var ?tta och det ringde till morgonb?n i stadens alla kyrkklockor, de stora och de sm?, alla p? en g?ng. Ett j?rnv?gst?g brusade fram bakom oss rakt under bron, d?r den lilla l?vgrodan satt -- kanh?nda.

[Illustration]
BROMSEN.
Sk?despelaren, den bekante komikern, har kommit till stan och sitter p? Grands veranda och ber?ttar historien om bromsen. Det ?r hans sommarhistoria f?r i ?r och han nedl?gger mycken m?da f?r att f? den s? bra som m?jligt. Han ber?ttar livligt och medryckande, med korta snabba gester och en talande mimik. D? bromsen g?r sin entré i ber?ttelsen, h?rmar han djurets surrande l?te -- sssss -- och d? dramat blir som mest sp?nnande, st?r han upp p? golvet och visar med energiska r?relser och gester det olyckliga offrets hj?ltemodiga kamp. Vid ber?ttelsens huvudpunkt, d? sp?nningen ?r som starkast stelnar han pl?tsligt till, st?r rak med stirrande ?gon och faller sedan ihop p? en stol.