Ada | Page 7

tidigt om morgnarna, gav grisen mat, st?dade ?t honom och spolade honom d? och d? med vatten, som v?rmdes n?got f?r att inte g?ra Adolf nerv?s.
Ibland ringde det p? telefonen. D? s?lde eller k?pte Almblad aktier och andra papper och han gjorde det klokt och f?rst?ndigt s? att det blev en hacka ?ver. Och p? middagen gick han till b?ten, h?mtade post och tidningar och bar hem matpaket. P? eftermiddagen satt han hos Adolf p? en liten pall och talade om dagens h?ndelser.
-- Tiderna ? sv?ra, Adolf! Maten ?r dyr och veden ?r dyr. Men du ska f? leva, Adolf! Ingen ska slakta dej! Du ska f? leva. Du kan vara alldeles lugn, Adolf. Alltid blir det n?gon r?d f?r dig!
En morgon d? Almblad kom ut s?g potatislandet s? underligt ut. Plantorna voro uppryckta och jorden uppgr?vd. Almblads potatis var stulen! D?r fanns icke s? mycket som en rotkn?l kvar. Tjuvarna hade kommit p? natten och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fr?jd var borta! Almblad sprang till telefonen. Han m?ste tala vid n?gon. Han b?rjade veva, men han stannade tv?rt. En hemsk tanke sprang blixtsnabbt upp i hans hj?rna: Adolf! Almblad tumlade ut till svinstian. Den var tom! Adolf var lika borta som potatisen. Adolf var stulen! Onda m?nniskor hade kommit p? natten, bed?vat honom f?r att han inte skulle ropa p? hj?lp och f?rt bort honom. Vart? Vart?! Almblad s?g inga sp?r ?t n?got h?ll. Eller kanske -- kanske hade Adolf blivit s? skr?md av potatistjuvarna att han sprungit sin v?g, gett sig av i m?rka natten bort fr?n det k?ra hemmet, bort fr?n den gode husbonden som sov sin lugna s?mn d?rinne.
Almblad sprang runt huset och upp i skogen och ropade: -- Adolf! Adolf! Men intet svar. Adolf var borta.
Almblad s?kte och ropade hela dagen och d? kv?llen kom, h?ngde han en lykta i svinstian f?r att Adolf skulle hitta hem, om han h?ndelsevis kom p? den v?gen. Men Adolf kom icke. Fj?rdingsman och l?nsman konstaterade efter en noggrann unders?kning att han var stulen levande, bortf?rd med v?ld av illasinnade r?vare.
Almblad st?ngde villan och flyttade till staden och i aff?rernas och n?jenas vimmel gl?mde Almblads Adolf. Han var ett sommarminne som bleknade med h?stens storm och ov?der.
Det led mot jul, den h?rliga signade juletiden. Sn?n f?ll i vita flockar ?ver staden och m?nniskorna, allt var som det skulle vara, bara litet dyrare. En s?dan dag satt Almblad i sitt arbetsrum och telefonerade och s?lde och k?pte aktier och f?rtj?nade sitt uppeh?lle, d? d?rren pl?tsligt ?ppnades och hans hustru kom inrusande direkt fr?n f?rstugan, direkt fr?n gatan. I hatt och kappa sj?nk fru Almblad ned i soffan framf?r sin man och sade med uppr?rd, andf?dd st?mma:
-- Jag har sett honom!!
-- Vilken, sade Almblad. Kungen? Eller kronprinsen?
-- Nej, Adolf! Jag har sett Adolf! O, Gustav, han l?g i Avéns matvaruaff?r mitt i f?nstret med bara huvudet p? ett fat och han hade ett stort ?pple i munnen!
-- Hur vet du att det var han, sade Almblad.
-- Jag k?nde igen honom! Han hade ett litet ?rr ?ver v?nstra ?gat -- han fick det en g?ng d? han st?tte sig mot en spik i vedbodd?rren -- jag k?nde igen ?rret. Det m?ste vara han! D?r l?g han mitt bland sylta, korv och k?ttbullar och alla m?nniskor gick f?rbi och ingen visste att det var han, v?r Adolf!
Dagen d?rp? n?r Almblad gick ned?t staden tog han v?gen f?rbi Avéns matvaruaff?r. Han stannade p? trottoaren och kastade en skygg blick i f?nstret. D?r fanns ingen gris!
-- Amalia har sett i syne! t?nkte Almblad. D?r fanns ju ingen gris.
S? gick han in i aff?ren och fr?gade expediten:
-- H?r fanns ett grishuvud i g?r, var ?r det?
-- Det ?r s?lt, sade expediten. Det var det sista vi hade. Ett mycket vackert grishuvud.
-- ?r det bekant vem som k?pte det? sade Almblad.
-- Ja, det var grosshandlare Landegren, vi skickade hem det i dag p? morgonen.
-- Har Landegren k?pt Adolf? sade Almblad.
Expediten sm?log undrande, ty hon visste icke vem Adolf var.
Landegren var en av Almblads b?sta v?nner. De umgingos ofta med varandra och d? juldagen kom blevo Almblads som ofta f?rut bjudna p? middag hos Landegrens. Men Almblads skickade ?terbud den h?r g?ngen, de voro tyv?rr upptagna -- man g?r inte g?rna bort p? middag f?r att n?dgas ?ta upp sin allra b?sta v?n, ?ven om han en g?ng varit ett svin.

[Illustration]
L?VGRODAN.
Han satt p? sin vanliga b?nk i skogen, d? jag kom. Det var tidigt p? morgonen. Naturen var s? ung och frisk som den endast kan vara p? v?ren. Han satt i solen och h?ll sina gamla, litet frusna, h?nder p? k?ppkryckan. Vinterrocken hade han ?nnu inte lagt av trots att vi n?rmade oss juni. Men de tjocka bl? muddarna voro borta.
Jag s?g honom p? avst?nd, d?r jag kom fram?t v?gen och jag t?nkte:
En