Ada | Page 6

drack pilsnern och fortsatte sitt arbete. Ryggen v?rkte om n?tterna s? att han m?ste sitta uppe. Men han satt vanligen med goda kort och det lindrade v?rken. Framp? morgonen f?ll han i s?mn och s?g potatisland. H?rligt stora potatisland med potatis stor och fin som astrakaner.
D? Almblads potatisland var f?rdigt, satt han en kv?ll p? sin veranda och s?g ut p? den luckrade jorden, som han nyss vattnat med vatten som han sj?lv burit hinkvis fr?n sj?n. Almblad var lugn och n?jd, ty framtiden och dess potatis var hans.
D? sade fru Almblad:
-- Jag har t?nkt p? en sak, Gustav. Jag har t?nkt p? den i flera dagar men jag har inte velat s?ga n?got. Jag har t?nkt p? en gris.
-- Vilken gris? sade Almblad, som var tr?tt.
-- Ingen s?rskild gris. Bara en gris i allm?nhet. Jag menar, att vi, n?r vi nu ha potatis f?r vintern ocks? g?rna kunde ha en gris. T?nk, en gris till jul. Julskinka som man kanske inte kan f? k?pa i ?r.
-- Var skulle vi ha den? fr?gade Almblad, svagt intresserad.
-- ?, jag har sett ut en s?n bra plats alldeles bakom vedboden. D?r spikar du upp ett st?ngsel av n?gra br?der och s? har man en stia.
-- Vad ska han ?ta? fr?gade Almblad.
-- ?, alltid har man mat ?t en gris. Allt som blir ?ver i k?ket och som annars kastas bort, det f?r han och d? f?der man ju honom alldeles gratis.
Dagen d?rp? k?pte Almblad en gris. Fru Almblad hade valt ut just den grisen sedan en vecka tillbaka och hon var mycket lycklig ?ver att Gustav ocks? tyckte om just den grisen.
Grisen var mycket ung och Almblads uppt?ckte snart att han inte ?t vad som helst. Han skulle ha mj?lk. Och han fick det ocks?. Kontrollerad barnmj?lk f?r 55 ?re litern med Mariek?x, som doppades i mj?lken f?r att den l?ttare skulle tuggas.
Alla ?ns sommarg?ster kommo och tittade p? grisen. De unga damerna sade att det var n?got av det mest f?rtjusande de sett. De matade grisen med sm?br?d och chokladpraliner, och de skulle n?stan ha kysst honom om inte en f?rv?nd uppfostran hade f?rbjudit det.
Grisen d?ptes till Adolf. Alla tyckte att det var ett vackert namn och l?tt att uttala. Adolf fotograferades och hans bild fanns snart i alla villorna p? ?n. Adolf v?gdes en g?ng i veckan. Och han tilltog i vikt. Han var tjock och fet och rund och s?g lycklig ut. Han var p? v?g att bli ett svin.
En dag sade en v?n till Almblad:
-- Vad ska du g?ra med Adolf?
-- Vad jag ska g?ra med Adolf? Vi ska naturligtvis slakta honom och ha honom till jul.
-- Kan du verkligen det? Jag trodde du hade f?st dig vid honom.
Adolf b?rjade t?nka ?ver detta. Slakta Adolf. D?da Adolf. Det var som att f?rlora en v?n. Och ?ta upp Adolf. Allt det d?r som nu gick omkring och grymtade och b?kade och var s? sn?llt och v?nligt. Det var som att ?ta upp en av sina n?rmaste. En avl?gsen sl?kting skulle Almblad m?jligen kunna ?ta upp om han blev mycket hungrig och sl?ktingen tillagades p? ett aptitligt s?tt -- men ?ta upp Adolf, nej, det gick inte.
Almblad talade vid sin hustru. Han b?rjade f?rsiktigt:
-- N?r ska vi slakta Adolf?
Fru Almblad ryckte till och blev alldeles blek.
-- Det br?dskar v?l inte, stammade hon fram. Den stora h?stslakten har v?l inte b?rjat ?n?
Fru Almblad visste inte vad den stora h?stslakten var, men hon tyckte att inv?ndningen gjorde sig.
P? natten vaknade hon. Hon hade dr?mt att hon och Gustav slaktade Adolf. Hon h?ll i Adolf medan Gustav slaktade honom. Det var f?rf?rligt. Fru Almblad brast i gr?t, en stark konvulsivisk gr?t som v?ckte hennes man.
-- Gustav, Gustav, sade hon, under det t?rarna v?tte hennes broderade nattlinne. Vi -- kan -- inte -- d?da Adolf! Vi ? inte -- s?dana -- h?rda -- grymma m?nniskor, att vi kan d?da -- ett -- osj?ligt djur!
-- Nej, nej, barnet mitt! sade Gustav. Han skall f? leva.
H?sten kom och Adolf var nu r?tt stor. Hans diet hade stadgat sig. Han ?t till och med biffstek med l?k och drack ?ven det s. k. kris?let, ehuru dock icke g?rna. Det kunde man se p? hans uppsyn.
Sommarg?sterna flyttade s? sm?ningom till staden. Blott Almblads stannade kvar. F?r Adolfs skull. En kv?ll d? det var m?rkt och regnet smattrade mot papptaket diskuterade de fr?gan Adolf.
-- H?r finns ingen som kan ta honom, sa fru Almblad. Och f?r resten t?rs jag inte l?mna honom till fr?mmande m?nniskor. Ingen vet hur han f?r det.
-- Jag stannar h?r, sade Almblad. Du kan ju resa till stan. Men jag stannar h?r tills vidare. Alltid blir det n?gon r?d. Aff?rerna kan jag sk?ta per telefon, v?rre ?r det inte. Och Adolf kan man v?l inte l?mna vind f?r v?g.
Almblad stannade. Ensam med Adolf. Gick upp