Samlade arbeten II | Page 9

ett slag?Gaf Shelmas k?mpe med afvigt sv?rd;?Och ny blef striden, och slocknad?I blod sl?ts Clesamors blick.
Du flicka fr?n v?gors haf,?Ditt bl?a ?ga af t?rar skyms.?Ej f?ll din hj?lte, Oihonna,?Hvi gr?ter v?gornas m??
Hon fattat den gamles hand:?"S?rj, fader", talte hon, "ensam, b?jd,?Med mig och m?rkret du l?mnats,?Att v?nta segrarens bud.
Ej andas en son af dig?P? Morvens klippiga str?nder mer;?De f?ljt hvarandra i d?den,?De sofva grafvarnas s?mn."
Hon sl?t. Men i klarhet sken?Morannals panna p? nytt. Hvart moln?Af oro l?mnade stilla?Hans anlets bleknade dag.
"Nu", talade Morvens kung,?"Kan utan fruktan Morannal g??Att m?ta f?dernas andar?I stj?rnors bl?nande sal.
Ej f?ljs han af minnens blygd,?Ej skall han g?mma i molnets natt?F?r s?ners nesa sin v?lnad,?D? Finjal nalkas p? skyn.
Du dotter, en graf mig red,?D?r Shelmas furstar p? sandens b?dd?Nu hvila. Sk?nk oss gemensam?En v?rd i harpornas land!
Sen f?lj p? hans bragders ban?Den ?dle fr?mlingen s?ll, och g?m?Morannals minne och lyssna,?D? s?ngen h?jer hans lof!"
Hans hvitnade hj?ssa sj?nk?Mot skuldran sakta, hans ?ga sl?ts,?Och drottens ljusnande ande?Fl?g glad till skyarnas hem.
FEMTE S?NGEN.
Hvad ?r m?nskan, att mot er hon stormar!?Stj?rnor like, i on?dd rymd?Len i genom molnen af jordens ?den,?Dem i lek en fl?kt af er vilja styr.
Nu var Fjalar konung gammal vorden,?Satt mest stilla i h?gbyggd sal,?Hade ej sen l?nge sitt land besk?dat,?Ej f?tt andas svalkande sj?ars luft.
Och det blef en dag, och solen stigit?Nyss ur b?ljornas bad i glans,?Och dess aldrig ?ldrade gl?dje lyste?Som i forna dagar i salen ?n.
Kungens h?g var l?tt i morgonstunden;?I f?rklaring hans anlet s?gs.?Om f?rflutna, stormiga tiders minnen?Talte han i gr?nade k?mpars krets.
Pl?tsligt h?ll han midt i sagan inne,?Stod fr?n tronen i h?ghet opp.?"Vingsnabbt flykta", sade han, "styrkans stunder,?Och f?r minnet ?ger man dagar nog
Jag vill f?ras opp p? Telmars fj?llbrant?Och betrakta mitt land ?nnu.?Jag vill se den s?llhet, min ande skapat,?F?rrn mitt ?ga skymmes af kumlets natt.
Bringen mig mitt sv?rd! En bragd ?r ?frig?F?r min domnande arm ?nnu.?Segra var min vana, och blott med seger?H?fs att sagan slutas om Fjalar kung."
Sv?rdomgjordad leddes gamle kungen?Upp till toppen af Telmars fj?ll,?Och han satt och s?g p? sitt land i tystnad,?D?r, af sommarn famnadt, i frid det l?g.
Solen lyste ?fver v?rmda dalar,??fver speglande sj?ars rymd;?Mellan kullar skimrade bl?a floder,?Och p? f?lten b?ljade sk?rd vid sk?rd.
Ljust och gladt l?g Fjalars vida rike,?H?gtidssmyckadt, f?r kungens fot;?Med ett anlet, mildt som en tacksam dotters,?S?g det mot sin gr?nade fader opp.
Men den gamles blick blef skum af t?rar,?Och han talade stolta ord:?"Jag har sett mitt verk, det ?r nog, fullkomnad?Lefver h?r f?r minnet den ed, jag svor.
?debygder ?rfde jag af f?der,?Jag har skapat ett fruktbart land.?Dessa tegar pl?jde ej forna m?nner,?Dessa hyddor s?go min ungdom ej.
Jag har lefvat." Drotten teg i h?ghet,?Men till honom ur k?mpars rund?Framsteg Sjolf, den gamle, med mulnad panna,?Och han hof sin st?mma till kraftens ord:
"Kung, du ?ldras, armens senor svika,?Tung du lutar mot jorden h?n.?Blott en skugga, sm?ltande bort i natten,?Ser ?nnu mitt ?ga af hvad du var.
Var du sj?lf dig nog, hvi l?t du vissna?Dina lemmar i ?lderns h?st??Var det du, som skapat det verk, du sk?dar,?Upp d?, skapa ?ter din ungdom sj?lf!
B?j ditt sinne, kung, f?r h?ge gudar!?Deras g?fva din storhet var.?Det var Frej, som kl?dde i gr?nska tegen,?Blott Allfader h?gnade landets frid.
Tors var kraften, som du k?nde fordom,?N?r i striden du v?ldig stod;?Hvad du sj?lf f?rm?dde, det var att falla?Gl?md, som tr?det faller i stigl?s skog."
S? den gamle. Tankfull satt kung Fjalar,?Talte sedan med trotsigt lugn:?"Ord jag h?rt om makter, dem ingen sk?dat,?Och p? dr?mmars v?sen jag bjuds att tro.
Ovan ?r jag att p? andra lita,?St?d jag fann i min egen barm.?S? jag m?nskor kufvat och ?dets roder?Ryckt ur f?f?ngt hotande gudars hand.
Sanning m? det vara: Fjalar ?ldras,?Locken hvitnar, och skuldran tyngs.?Mycket ?r f?rsvunnet, som fordom varit;?Lifvet lefver s?, det ?r tingens g?ng.
Ett ?r kvar. Den arm, som ?r f?rsvagat,?Kan jag h?ja till seger ?n,?Kan min lefnads bleknande fr?jd och storhet?Kasta kungligt leende bort och d?.
Jag vill d?. Mitt kall ?r fylldt." Vid ordet?Hof den gamle sin hj?ssa h?g,?L?t sin kungamantel p? klippan falla?Och f?r dagen blottade barmens ?rr.
Sist han drog sitt sv?rd; som f?rr i striden?Rostfri skimrade klingans glans.?Blixt fanns kvar ?nnu i den gamles ?ga,?N?r en blick till h?lsning han st?let gaf.
"Hvar ?r Dargar nu", s? talte kungen,?"Han, som lyssnar till gudars r?d,?Ser i rymder in, dem hans blick ej hinner,?Och i tider lefver, som ?n ej grytt?
Vore han s? vis, han yfs att vara,?K?nde stunden han nu och kom.?Lofvat har han st? f?r mitt sv?rd, f?rrn maktl?s?H?mnarns ljungeld hvilar i domnad hand."
Som han sagt det, s?gs en v?lnad skrida?Genom dalen i l?ngsam g?ng,?Upp mot fj?llets h?jder han styrde stegen?Och p? toppen tr?dde, d?r Fjalar satt.
Kungen syntes h?pna, n?r han k?nde?Gr?a vandrarens drag igen.?Utan ord han satt, och hans hand med sv?rdet?Sj?nk invid hans sida i stillhet ned.
Dargar stod f?r drotten. "Du har bjudit?Mig att komma. Du ser mig h?r.?L?nge har du l?tit mig v?nta, konung,?Du ?r br?cklig