Himlauret eller det profetiska ordet | Page 9

men
prestvärdigheten, om möjligt är, ännu dyrbarare. Alla troende äro
prester, och en prests embete är att offra, att bedja och välsigna folket
samt framför allt att tillbedja. Liksom Jesus offrade sig, medan han var
på jorden och nu beder för oss deruppe och sedan skall välsigna oss
med det tusenåriga rikets välsignelser samt för öfrigt är försjunken uti
att tillbedja fadern, så offrar Guds församling, så länge den är på jorden,
andliga offer, deribland äfven "sina kroppar," Rom. 12:1. Och de
tjugofyra äldste ses i himmelen bedja för den verld de nyss lemnat,
frambärande sina egnas och Guds församlings böner, "skålarna fulla
med rökverk, hvilka äro de heligas böner," 5:8, samt få vara medel till
välsignelse för jordens folk under de tusen åren.
Men deras allra käraste sysselsättning skall blifva att sitta i en ring
omkring den tron, på hvilken den "satt, som var till utseendet lik en
jaspis- och sardersten," nämligen Jesus. Jaspisstenen var en strålande
hvit ädelsten och sarderstenen en blodröd. Vännen vår är "hvit och röd,
utkorad ibland många tusen!" Att betrakta honom, att försjunka i
betraktande af honom, att tillbedja honom skall blifva vår käraste
sysselsättning. De tjugofyra äldste falla ned och "tillbedja" (se 4:de
kap.), så snart de kommit hem, kastande sina kronor inför tronen; v. 10;
de tillbedja: (se 5:te kap.), så snart deras brudgum tillkännagifvit, att
han ämnar eröfra jorden, derigenom att han tager bokrullen i sin hand,
v. 7, 9, 14. De "tillbedja," när slutligen sjunde basunen ljöd och riket
var eröfradt, 11:17. Likaså, när i domen gått öfver skökan, 19:4. Deras
presterliga deltagande visar sig så skönt uti kap. 5 vid åsynen af
Johannes tårar. Johannes, som endast "i anden" var på Herrens dag,
förstod ej, huru jordens eröfring skulle gå till och "grät mycket" af oro
öfver att kanske till sist intet bättre förhållande skulle bli på

jorden--han grät af fruktan, att det icke skulle blifva något tusenårigt
rike. Strax skyndar en af de äldste att trösta honom med, att "lejonet af
Juda" kan bryta inseglen. Huru skönt påminnas vi ej här om Jesu ord
till den gråtande enkan i Nain: "Gråt icke." Der, om ej förr, skall vår
kärlek slå ut i full blomma.
Vid ett annat tillfälle framlockar en af de äldste (troligen en annan
sålunda) genom en fråga från Johannes mun ett yttrande, som visar, att
aposteln förstod att begagna sig af den presterliga tjenst uti att
undervisa, som tillhör en äldste. Hans: "Herre, du vet det," bragte
honom upplysning angående den stora skaran, att den utgöres af sådana,
som komma ur "den stora bedröfvelsen."
Att nu dessa tjugofyra äldste icke äro änglar, synes klart i kap. 7, der
alla englar sägas stå omkring tronen och omkring de äldste. Här talas
om alla änglarna, och dock om en annan klass, nämligen de äldste.
Änglarna skapades troligen alla på en gång. Ibland dem kan sålunda
inga äldste förekomma. Vi läsa om deras indelning uti änglar och
öfveränglar eller erkeänglar. Vi läsa om "de sju änglar, som stå inför
Gud," Uppb. 8:2, om änglar, som "alltid se faderns ansigte." I Dan.
10:13 läsa vi om "de förnämste furstarne"--bland hvilka Mikael är en,
han, som i kap. 12:1 kallas "den store fursten"--uttryck, som låta oss
förstå, att det finns andra mindre och mindre förnäma.[3] Men om
några "äldre" (ordet betyder egentligen äldre) eller yngre änglar vet
bibeln ingenting; hvad den deremot vet af är församlingsäldste, såsom
representanter af Guds församling redan på jorden. Det är nämligen
precis samma ord i grekiskan för dessa tjugofyra "äldste," som
användes om församlingsäldste, eller det välbekanta ordet
"presbyteros," som åter och åter förekommer i nya testamentet. Om nu
"de äldste," som representera Guds församling på jorden, äro
menniskor, hvarför skulle ej "de äldste," som representera Guds
församling i himmelen, ock få vara menniskor.
D:r Fjellstedt säger härom: "De tjugofyra äldste afbilda de tolf
patriarkerna och apostlarna såsom församlingens dubbla grundtal i det
gamla och nya testamentet. Deras troner framställa den sanningen, att
de utvalda skola regera med Kristus, kap. 20:4, och deras presterliga

verksamhet utmärkes genom de hvita kläderna. Kronorna betyda, att
segern ar vunnen i striden på jorden. De äro hufvudmän för det
konungsliga presterskapet."
Den nya oss så välbekanta sång, som just dessa äldre sjunga, bevisar
ock icke så litet: "Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel,
ty du har blifvit slagtad och har köpt oss åt Gud med ditt blod" o.s.v.,
5:9.
Man har velat förringa kraften af detta bevis genom att visa, att ordet
"oss" icke fins i alla handskrifter. Det fins dock uti två af de äldsta
manuskripten: Codex Vaticanus n:o 1160, Ephæmi Rescriptus n:o 9
samt uti den så värderade Codex Sinaiticus.[4] Annat vore, om de andra
hade haft ett annat ord, men att de utelemnat ett ord är icke tillräckligt
bevis deremot. För att taga