Förvillelser | Page 2

såg flera år äldre ut än
han var. Näsan var skarp, och de stora bruna ögonen hade en flackande
blick.
-- Jag hoppas att jag får henne till bords vid Arvidsons middag i nästa
vecka, fortsatte Tomas. Du kommer väl också med?
-- Jag tror det.
Hall hade blivit införd i konsul Arvidsons hus av konsulns äldste son,

med vilken han var nära vän. Eljest hade han föga familjeförbindelser i
Stockholm. Han var född i Bryssel av en svensk dam, som efter ett par
år återvände till Sverige, sedan hon först inackorderat barnet hos en
välbärgad hantverkare och hans hustru, som var född svenska. Vid tolv
års ålder rymde han från sina fosterföräldrar, och på många år var det
ingen som visste hur, var eller om han levde. Slutligen återfann man
honom oförmodat som skådespelare vid en liten svensk landsortstrupp,
och ett par år senare dog modern efter att först ha testamenterat honom
sin förmögenhet.
Han hade fått många vänner och syntes överallt. När Tomas frågade
honom, vad han fördrev sin tid med, brukade han svara:
-- Jag skriver på ett drama. När det blir färdigt en gång, skall jag hyra
ett band och resa omkring och spela det.
En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut röken
från cigarretterna till ett luftigt nät, vars slingrande och sköra maskor
lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg. Därute glittrade det över
vågskvalpet på Strömmen, så att det nästan gjorde ont i ögonen.
Rhenvinet tindrade i glasen.
-- Det är sant, inföll Hall, du kan gärna gå med på operan i kväll. Jag
köpte ett par biljetter åt mig och Jean Arvidson, men han blev hindrad.
Går du med?
-- Ja gärna.
-- Nå, det var bra.
Hall tömde sitt glas långsamt och fyllde det på nytt. Med ens reste han
sig hastigt.
-- Jag tror att jag är tvungen att gå nu, jag skall träffa en bekant klockan
tre. Nå, vi träffas i kväll alltså...
-- Ja, du är väl hemma vid sjutiden, jag kommer upp till dig.

Tomas blev sittande en god stund ännu, tung i huvudet av vårluften och
av vinet. Han hade ånyo kommit att tänka på den unga flickan i
handskbutiken. Medan hon hjälpte honom att draga på handskarna,
hade hon ett par gånger betraktat honom förstulet, då hon trodde att han
icke märkte det.
Klockorna i Jakob sjöngo och dånade alltjämt. Från Operabyggnaden
ljödo hammarslag och grundläggarsång. Tomas drev omkring i
människoströmmen, sorglös och utan mål.
På Fredsgatan köpte han en knippa violer av en liten nigande och
leende flicka. Därefter gick han in till Holländaren och köpte en stor,
mahognybrun cigarr.
Vart han vände sig såg han bekanta ansikten; alla människor voro ute.
Om han ändå kunde möta Märta Brehm... Naturligtvis måste också hon
vara ute en sådan dag som denna, det var ju omöjligt att sitta inne. Vart
skulle han gå för att träffa henne? Gatorna voro tomma, när icke hon
gick fram över dem.
Och så erinrade han sig med ens, att hon nu troligen hade någon ny
vårdräkt, som han ännu icke sett. Han kanske redan hade mött henne
och icke känt igen henne...
Vid Röda bodarna mötte han sin far i ivrigt samtal med en liberal
politiker. Professor Weber besvarade tankspritt sin sons hälsning med
samma artighet som om han varit en främmande herre.
Ute på Mälaren gick sjön grön och vit. En roslagsskuta med lappade
segel styrde för full medvind ut ur hamnen. I aktern satt skepparen
grensle över rorkulten och styrde med bakdelen.
Tomas ämnade just gå upp till Karolinska institutet för att träffa Gustav
Wannberg, den av hans studiekamrater, med vilken han oftast
sällskapade, för att underrätta honom om att han var upptagen på
aftonen, då han oförmodat stötte på honom i viadukten under järnvägen.
Wannberg var ett par år äldre än Tomas och hade huvudet fullt av
allmänmänskliga intressen. Han var denna dag vid ett mörkt lynne i

anledning av den vändning valstriden i Belgien hade tagit. Tomas
följde honom uppåt Vasagatan. I hörnet av Kungsgatan skildes de;
Wannberg åt sina middagar i ett pensionat i närheten.
Tomas stod kvar ett ögonblick och betraktade Vasagatans egendomliga
fondtapet med engelska kyrkan, en liten konstfärdigt arbetad
leksakskyrka av blekröd sandsten. Tätt bakom kyrkan reser sig ett
jättestort brandgult hus med blå rullgardiner för fönsterna och randat
liksom i samma plan av sex mörka, smala popplar. Det hela liknar en
vävnad utan perspektiv, en flat kuliss, uppställd på lek tvärs över gatan,
och med det sällsamma japonaiserie i färger och konturer, som genom
sin släktskap med bilderbokens naivt färglagda träsnitt tidigt frestar
barnets inbillning, när det vid sin moders hand gör de första
vandringarna på fädernestadens gator, och som någon gång efter många
år går igen i dess drömmar om natten.
En spårvagn förde honom tillbaka till stadens centrum.