Barnen ifran Frostmofjaellet | Page 4

alla m?tt f?rtj?na f?r att lefva. Och ingen som blir god mot er och bryr sig om er."
"Vi g? h?rifr?n mor. Vi s?tt sm?stinterna p? k?lken, och s? g? vi g?rdmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skoll?rarns Kalle s?g, att far hans s?g, att folke ner i bygden ha f?tt b?' korn och p?rer (potatis), och ni ska si mor, att de r?ck nog ?t oss ?."
"Ja, s?vidt Guds v?lsignelse ger br?det, s? blir ni aldrig utan. Du har gjort mig s? l?tt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante. Men Gullspira --."
"Hon f? f?lja oss hon ?. Ligg int' och ?ngslas mor!"
-- "Int ?ngslas jag. -- De ha blifvi s? l?ttsamt inom mej. - Jag ser allt lysa s? himlande ljust ?fver dej, och ?fver barna d?r i s?nghalmen, och det sjung s? grant opp?fver mej. -- Ante s? -- grant!"
Med det f?ll Antes mor tillbaka p? trasorna hon hade under hufvudet. Ante lade igen ?gonlocken p? henne och satte psalmbok under hakan, s? att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort s? med far, n?r han var slut.
Mor var inte v?l i grafven f?rr ?n socknem?nnen kommo samman f?r att skaffa barnen in p? fattighuset, eller auktionera bort dem.
Men den dagen de kommo till den fallf?rdiga stugan, d?r de v?ntade att finna barnen, var den tom.
Br?dskjulet d?rinvid, d?r de visste att geten brukade finnas, var tomt det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt ordentligt folk ?mnade l?mna den i andras h?nder.
Barnen, hvilka de kommo f?r att taga, hade tydligen gifvit sig i v?g redan f?reg?ende dag. Men m?nnen kommo ?fverens om, att man nog inte skulle beh?fva v?nta l?nge f?rr?n man hade dem h?r igen och det med fattigskjuts fr?n n?gon af de n?rmaste socknarna. F?r ?frigt kunde nog ingen heller veta, hvilken v?g de tagit. Telefon och telegraf funnos icke d?r uppe i ?debygden, och man kunde ingenting g?ra ?t saken. Alla h?star, som funnos i byn, voro med i skogsk?rslor, hade de ocks? funnits hemma s? hvem hade tid att ge sig ut p? jakt efter barnungarna. "De v?nde v?l tillbaka n?r hungern tog dem. Det var skada p? geten, den kunde en ha f?tt s?lja ?t dom. Men, som sagdt, dom ?r v?l snart h?r, b?' ungar och get."
Barnen vandrade s?lunda iv?g utan att oroas af f?rf?ljare. Men d?r blef dock, under dagens lopp, en gr?t och en j?mmer p? sm?stintorna, Brita-Cajsa och Anna-M?rta.
De gr?to icke f?r att de fr?so s? att n?sa och h?nder voro r?gklintsbl? p? dem, och t?rna s? frusna, att de inte kunde st? p? f?tterna. Nej, de j?mrade sig och gr?to i hunger. Den h?rdaste br?dkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med beg?rlighet. Men v?gen ?fver storskogen var mer ?n tv? mil l?ng, och de hade icke varit innanf?r en stugud?rr p? hela dagen. De h?llo sig f?rst undan alla f?rs?k d?rtill, af r?dsla f?r, att man skulle ta kvar dem och f?ra dem till fattighuset --, sen af n?dtv?ng, d? det icke fans en ?n s? el?ndig liten stuga att komma in uti s? l?ng skogen var.
"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int h?ra den ol?ten p? barna. Du f? dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."
"Ja men de ? rent synd, s? m?nga g?nger som vi i dag ha sliti i hennes spenar efter mj?lk", inv?nde Anna- Lisa, som var p? elfte ?ret.
"Men k?re, tig d? barn. Ni ska f? en mj?lkskv?tt igen. Gullspira, granna, fina lill-piga, kom nu s? f? jag mj?lka dej. Barna sv?lt ihj?l."
Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, st?tliga gulbruna geten, kafvade sig fram ifr?n tallriset vid v?gen, d?r hon tagit sig ett godt m?l. Hon st?llde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och drog n?gra mj?lkstrilar ner i den lilla tr?vril (sk?l) hon h?ll med v?nstra handen.
"Ge mej ? -- Ge mej ?", gn?llde Per-Erik och M?nke, (Magnus).
"?h ni skulle v?l sk?mmas, stora karlarna. Du Per-Erik ?r p? sj?tte ?ret -- och du M?nke p? sjunde."
"N?ej du, p? sj?tte ?r jag, de sa' mor, ? t? henne fick jag mj?lk ibland ?."
"Men du bli p? sjunde till Kyndelsm?ss, och de ?r bara en vecka dit. Vi, som ? manfolk, ska v?l int ge oss ?fver s? d?r p? rappe. -- G? f?re och h?ll Gullspira i raggen s? frys ni d? int om h?nderna. "
Det var Ante som talade och kommenderade och sm?pojkarna visste sig ingen annan r?d ?n att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det trodde de fullt och fast, h?rt kommenderingen hon med och kl?mde sig intill dem med sin ludna, varma p?ls.
"Ta hit Ujyla, t? f? vi v?me ?tt vi ?", skreko sm?stintorna p? k?lken.
"Ni m?tt vara sn?ll nu. Giss p? om mor h?rde sm?stintena sina grine f?r j?mnan. Ha ni int just f?tt