Utan anförare | Page 9

samma egor »Solbakken»; icke Synnöves,
utan den norske diktaren Kristoffer Jansons gård. Denne senare är så öde och tom som
den pessimistiska verldsåskådningen, rutten och fallfärdig som den, oaktadt båda höra till
den nya tidens byggnadskonst. Egaren är med sin familj utvandrad till Amerika, möbler
och bohag äro äfven utvandrade; ingen vill köpa det ännu till det yttre så vackra huset, då
grunden ej kan gå med i köpet. Icke ens det härliga läget, icke solglans och skogsdoft
kunde förjaga det sorgliga intryck, man fick af ett besök på den en gång så lifliga
»Solbakken», som, Björnson till ära, uppkallats efter hans kanske mest poetiska
berättelse.
Aulstad, Björnsons gård, skötes af hans svåger, och rummen hålles i ungefär samma
skick, som om husbondefolket vore hemma. Bland skaldens efterlemnade kuriosa och
nippsaker såg jag det horn, som en del stridbara helsingborgare gifvit honom. Åsynen
deraf gladde mig mycket, ty jag insåg, att ingen någorlunda stor norrbagge kunde falla på
den tanken att stånga i hjel unionen med ett sådant litet leksakshorn.

Genom vänners bemedling fingo vi tre nästa natt herberge i en mycket högt belägen gård
på högra bergsåsen. Det blef temligen sent innan vi lemnade Vonheim--det kan finnas en
folkupplysning, som förmår en att glömma både tiden och dess mörker--; vår egentlige
värd följde oss ett stycke uppåt »i stigningarne» och sade besked om gården. Men att
hålla tankarne fästade vid en gård, då man för första gången såg detta tjusande landskap i
aftonbelysning, voro vi för _högt uppe_ till att kunna, och så ryckte vi efter en temligen
lång vandring in i en större bondgård. Förstugudörren stod öppen, dörrarne till rummen
likaså. »Det är här man väntar oss», sade vi tvärsäkert och klefvo på. »God afton!»--intet
svar. »Gå in i nästa rum, så stanna vi här i salen!» ordinerade kandidaten, puffande mig
framåt i denna okända verld, der månen lyste på ett stumt vältaligt välstånd. Jag följde
föreskriften och öppnade en dörr--»Är här någon?»--»Nej», svarade nattens tystnad.
Upptäcktsfärden gick vidare tills jag slutligen klef öfver tröskeln till ett rum, der jag
försöksvis helsade »god qväll!» på en tvåmanssäng, i hvilken två personer, antagligen ett
kött, helt lugnt reste sig i sittande ställning och svarade: »God qväll!»
»Är detta gården Berge?»--»Gåren Berge? Naj da, langt ifra!» Och så lade de åter ned
sina hufvuden, utan att det minsta bry sina hjernor med att utforska hvad det var för folk,
som gått in genom deras dörrar. Lycklige gausdalare, det var ej sista gången vi funno
eder sofvande i edra boningar utan en tanke på, att mindre hyggliga menniskor än vi äro,
annorstädes i verlden till och med frestas af stängda dörrar och dyrkfria kassaskåp!
Berge låg icke »langt ifra», men dock ett stycke väg, och här väntade man oss med den
vanliga förfriskningen: mjölk och bakelser, för att ej tala om tre ypperliga sängar.
Vi hade om aftonen ej sett någon utom husmodern och två danska sommargäster, bekanta
till oss; men jag vill ej derför besvära någon med att döma om vår öfverraskning, när vi
om morgonen öppnade dörren till matrummet för att beställa frukost och funno ett
bordsällskap af sexton à aderton damer, skandinaviska sommargäster, af hvilka en del
dagligen afhörde ett eller två föredrag i folkhögskolan. Detta var att hemta frisk,
stärkande luft för både kropp och själ.
Vid denna tidpunkt af vår resa togo vi alltid med uppsåt och öfverläggning så mycket kött
och skinka till oss som vi kunde, ty det anade oss, att vi på sätrarne endast skulle få njuta
af lefvande djurs närvaro. Men den grundliga frukosten jemte aftonvarden och logi
kostade oss dock ej mera än 1,33 kr. per qvinna. (Jag har ju lofvat att aflägga noggrann
räkenskap.)
Vid femtiden denna heta, soliga eftermiddag lemnade vi Vonheim, följda en bit på vägen
af vår värd, och minnet af hans gästfrihet och hjertlighet mot oss följer oss ännu.
Solen stod icke mycket högt öfver fjellryggarne när vi efter en temligen rask marsch, »på
det jævne», stodo vid foten af det fjell, som vi skulle bestiga för att träffa våra kamrater.

VII.
Till fjells!
»Ska ni till fjells, ni?» sporde oss mötande landtfolk i en ton, som om de ej förmådde
tänka sig, att fria, förnuftiga varelser kunde stanna i dalarne under den norska
sommartiden, då sjelfva nötkreaturen säges rymma upp till »vidderna», om der ej passas
väl på dem. »Ha vi långt upp till sätrarne», frågade vi en mötande qvinna, just som vi
stodo vid foten af fjellet. »Nej da! Tre timmars väg; kunde ha lust följa er, jag», lydde
hennes ord i öfversättning.
För första gången blef det mig klart, att sjelfva klangen, rytmen och utropen i norska

språket ljuder starkt nekande, ja rent af opponerande mot det man anför.--Kanske det bara
är denna egenhet man har att tacka för de små missförstånden brödralanden emellan,