Samlade arbeten II | Page 2

de ?ro, lifvets lekar.?Ve, att din kraft ?r bruten i f?rtid, kung!"
Stolt drogs vid den ?ldriges ord?Kring Fjalars l?pp ett leende. Hornet gaf?Svennen han ?ter, och fr?n vapenSmyckade?pelarn tog han sin b?ge lugn.
Nu hvinade str?ngen. En blixt?Fl?g salen genom. Sk?lfvande klang en sk?ld,?Tr?ffad ? motsatt v?gg, men pilen?Darrade djupt bakom den i furans m?rg.
Ej syntes f?r k?mparne d??Ett skott, likt detta, skjutet i nord. Men lugnt?Fattade kungen hornet ?ter,?V?ldig i salen spordes hans r?st p? nytt:
"Frid", sade han, "skydda jag vill.?F?rnimmen, Gauthiods s?ner, er konungs ed!?Vidgade hyddor, sparda lundar,?Tegar af guldax vare mig segrar nu.
Gro skall i mitt h?gnade land,?Hvad ljuft, hvad mildt i m?nniskobr?st blef s?dt,?Svagheten blomma trygg, och kraften,?Sparande sv?rdet, gl?das att skona blott.
Trott har p? min vilja jag f?rr,?P? samma vilja tror jag ?nnu; i strid?Styrde den d?dens g?ng, i friden?Styra den skall okufvelig lifvets g?ng.
Yfs v?ldet med hotande arm,?St?r ondskan trygg, bryts lag i mitt rike, kr?nks?T?ckelig sed och fridlyst ordning,?Sjunke i gl?mska Fjalar och Fjalars ed!"
Sagdt. Dallrande spordes ?nnu?Hans st?mmas ljud i k?mparnes barm. Han sj?lf?F?rde med l?ngsam hand till l?ppen?Hornet och drack det ut i ett andetag.
Nu satte sig kungen i frid.?D? steg fr?n d?rren fram till hans tron en g?st;?Ingen hans ankomst varsnat, undran?F?ljde den m?rktomskyggades stilla g?ng.
B?jd syntes han f?rst till sitt skick,?En ok?nd fr?mling, kufvad af n?d och ?r;?H?gre dock hvarje steg hans skepnad?Gjorde, och j?ttelik han f?r Fjalar stod.
Opp slog han sin kappa, man s?g?Med h?pnad Dargar, siaren, ?dets tolk,?M?ktig att genomtr?nga dunkla,?Kommande tiders djup med sin andes blick.
Sedd var han sen hundrade ?r?Bland nordens fj?ll, af lyckliga s?llan dock.?Hotande, dystra ?skor fj?rran?Anade den, som h?rde hans lugna r?st.
Nu talte han: "Konung, din ed?Var stor, en st?rre h?rde dock Dargar nyss,?D?r han p? klippans spets i lugnet?Lyssnade tyst till ljud fr?n ett nattmolns rand.
Ord h?rde han: 'Fjalar har gl?mt,?Att gudar skipa m?nniskors lott, han tror?Stolt p? sin viljas lag, och ordna?Vill han en framtids skick med sin kraft af stoft.
Se skall dock hans ?ga ?nnu,?F?rrn h?gens natt hans flyktiga storhet g?mt,?Eviga makters lek med spotska,?Trotsande jordbarns l?ften af bubblans tyngd.
Han, skaparn af lycka och sed,?Skall se en dag, n?r, fl?ckad af brott, hans ?tt?Slocknar i blygd, hans son, den ende,?Sluter som brud sin syster i eldad famn'."
Tyst blef det i salen, det blef?F?r sk?darns blick en syn, som d? haglets skur?Stormat f?rbi och lugnet ?ter?L?gger sig kyligt ?fver en hvitnad bygd.
Blek satt p? sin h?rskaretron?Kung Fjalar, f?rgl?s r?rdes hans l?pp och?K?mpades inom hj?ltebarmen,?Innan med kufvad sm?rta han tog till ord:
"G?n", sade han, "bringen mig hit?Min Hjalmar, bringen Gerda, den sp?da, hit;?Sk?da jag vill dem b?da, v?lja?Vill jag emellan b?da, ty en skall d?.
K?nn, siare, Fjalar och k?nn?Hans trots, till molnets gudar hans h?lsning b?r,?Sp?rj, om de l?rt att allt f?rsaka,?Innan som han de vant sig att allt f?rm?.
Nu, trampa din nattliga ban.?N?r en g?ng Fjalar rister sig geirsodd, kom,?Innan hans hand vid sv?rdet domnar,?G?lda han vill dig l?n f?r din svarta l?gn."
"Kung", talade Dargar, "ditt ord?Har ej f?rg?fves manat; jag komma skall.?R?knade ?ro lifvets stunder,??fven f?r oss de fyllas en g?ng. Farv?l!"
Bort vandrade siaren lugn.?Men in med kungabarnen en t?rna kom,?Nalkades drottens tron och lyfte?B?da i tystnad sakta p? fadrens kn?n.
Ej jublade k?mparne mer,?Ej gick kring laget skummande hornets fr?jd;?Tyst som en grift var salen, tysta,?B?fvande blickar lefde kring Fjalar blott.
Val skulle han g?ra. Han s?g?P? Hjalmar f?rst, s?g l?nge, hans anlets natt?Klarnade, blott till afsked tycktes?Stilla hans ?ga sjunka p? dottren nu.
Hon m?tte hans ?ga och log,?Mot fadersbarmen lutande kinden trygg;?Darrande satt kung Fjalar ?ter,?Gudabek?mparn skalf f?r ett v?rnl?st barn.
Bort flydde fr?n henne hans blick,?P? Hjalmar f?ll den, flydde fr?n honom, fl?g?Snabb som en ljungeld mellan b?da,?Tills att, mot h?jden riktad, den kvarblef stel.
D? reste sig Sjolf. P? hans kind,?Den bleka, gr?a, rullade klar en t?r.?Fram till sin gamle vapenbroder?Steg han och hof till darrande ord sin r?st:
"Kung, Hjalmar skall f?ra ditt sv?rd?En g?ng, n?r sj?lf du hvilar med maktl?s arm,?Skydda ditt land och fj?rran v?cka?Minnet af Fjalar ?n, d?r det slumra vill.
Dr?j l?ngre d? ej i ditt val!?Brant st?r vid stranden klippan, och nedanf?r?V?ntar i tystnad svala v?gen;?L?tt som en gnista slocknar din dotter d?r."
S? h?rdes han tala, han tog?Fr?n fadrens kn? det leende offret. Snart??ppnades salens d?rr, och natten?Sl?t i sitt stumma m?rker den gamles v?g.
Kvar satt, d?r han sutit, ?nnu?Or?rlig Fjalar; endast hans hand, som nyss?Sl?t sig till st?d kring dottren, syntes?Ligga som vissnad nu p? hans tomma kn?.
Sent h?jde han blicken. Han s?g?Kring vida salen forskande, bister, m?rk;?K?mpar, som lett mot d?dar, syntes?B?fva f?r blixten, f?dd i hans ?gas natt.
Nu tystnaden br?t han. Hans r?st?Var djup som fj?rran rullande ?skors d?n.?"Vittnen af Fjalars sorg", han sade,?"B?rjad ?r striden, h?ren er konungs ord!
Ve den, som i tystnadens graf,?Hvad nu han sett, ej g?mmer. Hans lif skall blygd?H?lja, hans sp?r min h?mnd skall finna,?F?rdes han ?n af stormen till v?rldens gr?ns.
Ej n?mne en tunga det namn,?Hon bar,