Samlade arbeten I | Page 2

för Johan Ludvig
Runeberg!
BARNDOMS- OCH SKOLÅREN.
Runebergs födelseort, Jakobstad, en obetydlig köpstad vid Bottens
hafvets kust, synes föga egnad att frambringa en stor skald, lika litet
som själfva Österbotten med sin bördiga, men flacka slättbygd och sin
vakna och intelligenta, men praktiskt anlagda befolkning. Dock
härstamma därifrån Finlands förnämsta diktare: Runeberg, Franzén,
Stenbäck, Topelius. Af dem synes Runeberg röja de flesta dragen af
österbottniskt lynne, särskildt under ynglingaåren, medan de förmildras
efterhand som skaldens anlag utveckla sig: den starka själfkänslan, som
lätt slog öfver till hänsynslöshet, frimodigheten, som gränsade till
öfvermod, djärfheten äfven inför faror och ansvar och slutligen
måhända äfven den iakttagelsens vakenhet och den tankens klarhet,
som utmärkte Runeberg både som diktare och människa.
Till landskapets inflytande kom hemmets och familjens.
Runeberg var den äldste i raden af sex syskon--tre söner och tre
döttrar--i ett enkelt borgarhem i den lilla köpstaden. Af sin far,
sjökaptenen Lorenz Ulrik Runeberg, hade han i arf sin kraftfulla och
högresta gestalt; det ödet, att midt i sin verksammaste mannaålder
nedbrytas af ett slaganfall,--ett släktarf--blef fadrens liksom hans
förstföddes. Fadren, som varit student i Åbo, men för sjömansyrket
öfvergifvit prästakallet, egde studier både i yrket och därutöfver. I hans
bref till sonen framträder en humoristisk åder, som går igen hos denne.

Enligt skaldens egen uppgift har fadren med allvar följt hans första
skriftställarförsök och rättat dem med stränghet. Men hvilka
förhoppningar han än fäst vid sin äldste son, har han dock föga kunnat
utöfva på honom något djupare inflytande, då han ofta var borta från
hemmet på långturer och redan tidigt, 1821, som slagrörd fängslades
vid sjukbädden. Han afled 1828, innan hans önskan uppfyllts, att få
lefva tills han "finge se, hvad det skulle blifva af hans Ludvig."
Under sådana förhållanden kom tonen i hemmet främst att bero på
modren, Anna Maria Malm, rådmansdotter från Jakobstad. Ortografin i
hennes bref visar det ringa måttet af tidens fruntimmersbildning i våra
småstäder. Emellertid hyste hon lifligare litterära intressen, än hvad
man i Jakobstad gillade hos en god husmoder. Vacker och begåfvad
med god sångröst, hade hon i sin ungdom varit föremål för Choraei
hyllning, medan denne som informator i Jakobstad strödde omkring sig
sina kvicka verser. Topelius har meddelat, att hon i grannarnas ögon
var en dålig hushållerska, som vårdslösade familjen och tillbragte sin
mesta tid med att läsa romaner. Hennes konst att berätta anekdoter ur
eget och förgångna tiders lif var känd och eftersökt i staden; på

söndagseftermiddagarna, då äfven sönerna voro lediga och alla barnen
samlades kring modren för att höra henne berätta, stod glädjen högt i
tak i det enkla hemmet. Äfven sången och visan tillhörde denna krets.
Utan tvifvel upprinner här en af de källådror, ur hvilka den sällsynta
berättarkonst flutit, som utmärker Runebergs diktning. Ännu som
vuxen, när skalden med sin syster talar om Sara Wacklins Hundrade
minnen, utbrister han: "Hvilka minnen skulle icke mamma kunnat
skrifva från Österbotten!" Vid hennes visor uppväxte hans underbara
gehör för det rytmiska i språket; äfven hennes musikaliska begåfning
går igen hos sonen. Till sin förstfödde stod hon i ett särskildt innerligt
förhållande, alltsedan hans sjuklighet under de fyra första lefnadsåren;
den outtröttliga ömheten i modrens vård besvarade sonen med
barnahjärtats varma förtrolighet, och här, menar Runebergs biograf, är
ursprunget till den hjärtats värme, skalden röjde redan som barn och
hvarmed han som man omotståndligen intog enhvar, som kom med
honom i beröring; man kan tillägga, att denna värme allt ännu slår emot
en från hvarje blad i hans dikter.

Båda släkterna, den Runebergska och den Malmska, härstamma från
Sverige, med hvilket land de österbottniska kuststäderna äfven efter
den politiska skilsmässan stodo i lifligare beröring än nu. Man kan häri
finna en förklaring till det säkra språkgehör och de frihet från
provinsialismer, som redan från början af hans diktarbana voro skalden
egna.
Runebergs skolgång begynte i hemstaden hos "Vestmans mor", en från
Stockholm öfverflyttad småskolelärarinna, i den lilla låga

vindskammaren vid "Visas backen", som ännu beses af turisten i
Jakobstad. Åren 1812-14 besökte han trivialskolan i Uleåborg, där hans
farbror var tullförvaltare, men blef efter dennes död i början af 1815
flyttad till trivialskolan i Vasa. Han genomgick denna som primus i
såväl kollega superiors som konrektors och rektors klasserna.
Dimissionsbetyget är dagtecknadt den 24 juli 1822; den 23 oktober
samma år inskrefs Runeberg som student vid universitetet i Åbo.
Sederna i Vasa skola voro råa, men de voro icke fördärfvade.[1] Det
öfverdådiga lynnet hos de österbottniska gossarne bröt ut i upptåg, af
hvilka skalden sedan tecknat några muntra bilder i prosaberättelsen
_Eldsvådan_, där man i "generalen" igenkänner drag af rektoristen
Runeberg, medan bagar Gyllendeg helt visst har sin förebild i något af
Vasa stads originaler. En mästare i pojkdater, gick Runeberg i spetsen
för kamraterna både vid lekarna och läxorna. Vid deras krigiska
evolutioner på Korsholms raserade vallar eller i "Kråklundsbacken"
utanför staden uppsatte och anförde