Modern | Page 8

fruktar att lifvet inte kan gripa tag i mig. Jag ?r lam inv?rtes. Jag k?nner aldrig n?gonting--aldrig n?gonting.?
Hon s?g p? honom med sina allvarliga ?gon; och i dessa ?gon med deras grundton af samlad lifsintensitet kom der nu ocks? ett annat uttryck till. Den klang s? ?dslig och f?rtviflad, denna bek?nnelse framsagd i en l?tt och skenbart sorgl?s ton. Det kl?mde henne f?r br?stet--denna unga menniska, som sade sig vara f?rlamad inv?rtes, var blott 25 ?r och han var hennes son.
?Jag ville hellre lida?, fortfor han; ?hellre hvad helst, bara jag verkligen kunde k?nna n?got.?
Det blef ett ?gonblicks tystnad. Hon satt och plockade bland papperen i sin skrifbordsl?da och han f?ljde i b?rjan rent mekaniskt hennes f?rehafvande med ?gonen. Men till sist greps han af ett oemotst?ndligt intresse f?r dessa papperslappar. Han b?jde sig fram med det v?nliga uttryck som hans ansigte ibland kunde f?, tog pr?fvande en af lapparne mellan sina fingrar och s?g upp p? henne med ett leende.
?F?r jag lof att titta??
Hon blef s? glad f?r detta n?rmande och f?r detta vackra uttryck i hans ansigte, som hon aldrig f?rr sett. Det kostade henne en f?rf?rlig anstr?ngning att ?fvervinna sin lust att stryka med sin hand ?fver hans svarta kortklippta h?r, men hon hade en instinktlik k?nsla af att detta ?ter skulle mana fram hans skygghet.
?Du ?r nyfiken?? sade hon blott.
?Jag kan inte se minsta papperslapp utan att det riktigt kliar mig i fingrarne. Jag har alltid en f?rnimmelse, som om den m?ste inneh?lla n?got intressant.?
?H?r blir du allt kuggad. Det ?r bara gamla r?kningar och skr?p.?
?Har du ingenting som duger d???
?Hvad skulle det vara??
?N?got matnyttigt f?r en hungrig f?rfattar-nyfikenhet--gamla bref och anteckningar och s?dant.?
?Jo, hela luntor.?
?L?t mig f? fatt i dem??
?I kv?ll? De ligga i kofferten ?nnu. Jag har ju inte packat upp.?
Han sm?log.
?H?r--der sade du 'inte' f?r f?rsta g?ng. Det ?r tacksamt att vara din l?rare.?
?Det sade din far ocks?.?
?N?r??
?N?r han l?ste hvad jag skrifvit.?
?S?-?. Hvad skref du d?? Tankar? St?mningar??
Det l?g en uddfin satir ?fver det s?tt p? hvilket han uttalade de sista orden. Hon m?rkte det och log.
?Nej. Jag ?r inte en vanlig sentimental liten sm?stadsfr?ken. Mina anteckningar ?ro inga utgjutelser; de likna mest en m?lares raskt utkastade skizzer. Abstrakta funderingar ligga inte f?r mig. Men jag kom ju i ber?ring med en massa menniskor i olika land och det pl?gade mig att sjelfva rikedomen af stoff skulle g?ra det om?jligt f?r mig att kvarh?lla allt i minnet.?
Han nickade ifrigt bifall till denna uppfattning.
?Ja, det ?r just det?, sade han. ?Man upplefver s? mycket och det mesta g?r f?rloradt.?
?Ja. Och n?r jag var ensam var det mig ett slags s?llskap att skrifva. Det var som att samtala med n?gon, som icke var n?rvarande...?
Hon teg ett ?gonblick och s?g hastigt och skyggt upp p? sonen, men han m?rkte icke att hon h?r gjorde ett afbrott i sin tankeg?ng.
?Jag har ett utveckladt spr?ksinne?, fortfor hon, ?och det ?r mig ett n?je att f? leka med satser och ordv?ndningar, som ett barn leker med ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, kn?das ihop igen och formas p? nytt.?
?Aha--d? ?r det efter dig jag ?rft mitt sinne f?r stil och form.?
?Prat! Det jag skref var bara bagateller, sm? raderingar--penselsudd. Det kostade mig ju ingen anstr?ngning att l?ta pennan l?pa--jag hade ju god ?fning.?
?Hur s???
?Jag skref alltid f?r din far.?
?Skref f?r honom??
?Ja.?
?Hvad d???
?Bref. Allting.?
?Kunde han ha s? mycket att skrifva??
?Ja. Egentligen borde han ha blifvit vetenskapsman--l?rd--professor.?
Han drog p? munnen ?t det sista ordet.
?Professor?? upprepade han med en ton af missaktning--Perukstock?-- tycker du det ?r det h?gsta??
Hon svarade icke utan fortsatte.
?Hans st?llning som egare af ett anatomiskt museum var icke n?got som passade f?r hans personlighet, derf?r s?kte han gerna bort fr?n allt det som band honom till ett l?gre trappsteg ?n det, till hvilket han h?rde. Hans bel?senhet, hans beresthet och hans otroliga f?rm?ga att vinna menniskor gjorde att han hade m?nga v?nner--framst?ende m?n--och han korresponderade gerna.?
?N?! Det st?mmer med den f?rest?llning jag gjort mig om honom.?
Det l?g en nyans af vanv?rdnad i sonens ton. Hon s?g p? honom som om hon icke r?tt f?rst?tt hvad han menade. S? fortsatte hon:
?Men att vara f?ngslad en timme vid skrifbordet skulle ha gjort honom tokig. Det var om?jligt f?r hans kvicksilfvernatur att vara stilla. Han m?ste byta plats, vara fri ?fver sina armar som ?fver sina tankar.?
?I den punkten f?rst?r jag honom!? sade sonen med ?fvertygelse.?
?Derf?r blef jag hans sekreterare och deraf har jag ocks? mina spr?kkunskaper. Han talade fr?mmande spr?k med l?tthet, men hade aldrig t?lamod att l?ra sig skrifva dem korrekt. Det m?ste jag.?
?Och han borde ha blifvit vetenskapsman--l?rd--per--professor!? citerade sonen med ett vanv?rdigt litet skratt.
Nu f?rstod hon hvad han menade.
?I sitt fack--naturvetenskapen?, svarade hon med sk?rpa. ?Som entomolog var han b?de k?nd och erk?nd.?
Hon sl?t l?pparne h?rdt och samtalet var afklippt.
Det blef en l?ng paus