Modern | Page 9

och William b?rjade se brydd ut.
?Vill du inte ocks? bli min sekreterare?? sade han och str?k sakta med sin hand ?fver hennes, som hvilade p? bordet.
Hon s?g upp. Detta var f?rsta g?ngen n?got likt en smekning funnit v?g mellan dem. Hans s?tt att afbedja var s? klumpigt intagande och s? r?rande tafatt; hon blef alldeles afv?pnad.
?N?r mamma ber?ttar f?r barnet f?r barnet icke vara elakt?, sade hon blott och hennes r?st blef mjuk som ett adagio p? en violoncell.
?Icke?? h?rmade han f?r att visa att han v?gade sk?mta ?nnu. ?Allra minst mot sagoprinsen?, tillade han sakta med en blandning af vekhet och ironi, men med ?fverv?gande vekhet.--
Modern tyckte sig aldrig ha varit sin son s? n?ra som nu. Hon hade en k?nsla af att hon f?tt blicka innanf?r det h?rda, kantiga skalet, dit han aldrig l?t ett fr?mmande ?ga tr?nga in, derf?r att han der g?mde det finaste i sitt v?sen, det som var f?r godt att ses af den profana m?ngden. Och n?r hon den aftonen g?tt till s?ngs somnade hon i en gladare st?mning ?n hon k?nt p? mycket l?ng tid.
De tv? f?ljande aftnarne v?ntade hon honom f?rg?fves.
Hon br?kade sitt hufvud med tusen antaganden, hon undrade om han kunde ha blifvit s?rad af den lilla tillr?ttavisningen; hon grubblade och v?ndades. S?ka upp honom ville hon icke; hon visste att hvarje n?rmande fr?n hennes sida kunde framkalla en ov?nlighet fr?n hans.
Det var tredje kv?llen just vid den tiden d? han brukade komma. Hon gick fram och tillbaka i salongen, r?knande kvart efter kvart. Det f?ref?ll henne som om h?nglampan h?ll p? att slockna, som om tystnaden var f?rebud till en evig natt med tomhet och gl?mska. Hon m?ste se upp p? v?fnadernas och broderiernas brokiga m?nster f?r att ?fvertyga sig om, att ljusskenet icke tynade af. Nej, det var hennes egen d?da, tunga sinnesst?mning som lade sig ?fver h?rselns och synens nerver.
Allts?, icke heller i kv?ll skulle han komma.
Hon kastade sig framstupa p? en ottoman och borrade ansigtet in mot dess mjuka stoppning, medan hon tryckte knutna h?nderna mot sin panna. Hon snyftade icke, det var jemmerskr?n, vilda rytanden af sm?rta som hon kv?fde i kuddarne.
P? hennes ob?ndiga natur med dess intensitet i alla k?nslor verkade denna vildhet i utbrottet som en lisa.
Det ringde p? klockan der nere. Hon satte sig hastigt upp och lyssnade.
Kunde det vara han som ringde. Men han hade ju nyckel till entréen.
Det l?g veck mellan ?gonbrynen och den str?fva luggen stod uppstruken fr?n pannan. Det var som hade de skarpa ?gonen och den half?ppna munnen gjort gemensam sak med h?rseln f?r att uppf?nga minsta ljud.
S? sprang hon hastigt fram till spegeln och ordnade sitt h?r. Der h?rdes steg fr?n trappan.
Ett ?gonblick derefter knackade det p? d?rren.
?Stig in!?
?Urs?kta!... Mitt namn ?r Hedstr?m?, sade en l?gm?ld r?st, som i sjelfva sin klang hade n?got af v?lvilja och undfallenhet.
Fru Zimmermann s?g p? den nykomne, en l?ng, smal, ung man med helsk?gg. Hennes ansigte var s? lugnt och kallt och tillm?tesg?ende som om aldrig en sinnesr?relse dragit fram der?fver. Endast handen, som st?dde mot bordet, sk?lfde starkt; men det k?nde blott hon sjelf; g?sten s?g det icke.
?Jag ?r fru Zimmermann. ?r det mig ni s?ker?? sade hon med sin djupa, lidelsefria altr?st.
?P? s?tt och vis, ja. Jag tr?ffade Wille h?romdagen p? gatan och han f?reslog att jag skulle s?ka honom h?r en kv?ll. Jag ville gerna g?ra er bekantskap.?
?Det gl?der mig mycket att ni kom.? Der var en hjertlighet i ton och s?tt, som gjorde henne helt f?r?ndrad. All stelhet var med ens f?rsvunnen.
?Ni ?r en af Williams v?nner??
?Ja. Jag ?r nog den han ?r mest tillsammans med?, sade g?sten stillsamt i det han slog sig ner p? den sittplats hon med en r?relse af handen anvisat honom. ?Vi trifvas s? godt med hvarandra. Det kommer sig kanske af att vi ?ro s? olika.?
?Ni har s?kert k?nt honom l?nge??
?Sedan han kom till Stockholm.--Det ?r nu tre ?r sedan.?
?Jag tror nog han n?mt ert namn n?gon g?ng; men han ?r icke mycket meddelsam.?
?Nej. Vill man veta n?got af honom f?r man dra det fram med en t?ng--s? vida han inte ?r s?rskildt i st?mning--och det h?nder inte ofta.?
Der l?g i sjelfva det s?tt, p? hvilket han talade om William, n?got som med ens er?frade moderns hjerta.
??r han lika sluten mot er som mot--mot andra?? afbr?t hon sig.
?Han ?r visst sluten mot alla.?
Inom sig skakades modern af en nerv?s ifver. Om hon kunde vinna denna menniska var det som att f? en sidod?rr ?ppen till sonens egen verld, som han tycktes h?lla s? omsorgsfullt tillsluten f?r henne.
?Han f?refaller s? allvarsam?, framkastade hon som en likgiltig anm?rkning. ?Eller r?ttare: hans sk?mtsamhet har ingenting af ungdom och gl?dje.?
?Nej. Jag tror aldrig han varit ung. Han var tjugutv? ?r n?r vi tr?ffades f?rst och redan d? hade han sin typ f?rdig.?
?Sin typ??
?Ja. Jag