Göteborgsflickor

Göteborgsflickor

The Project Gutenberg EBook of Göteborgsflickor, by Sigge Strömberg This eBook is
for the use of anyone anywhere at no cost and with almost no restrictions whatsoever.
You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg
License included with this eBook or online at www.gutenberg.org
Title: Göteborgsflickor och andra historier
Author: Sigge Strömberg
Release Date: March 23, 2006 [EBook #18043]
Language: Swedish
Character set encoding: ISO-8859-1
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GÖTEBORGSFLICKOR ***

Produced by Louise Hope and the Online Distributed Proofreading Team at
http://www.pgdp.net

* * * * *
GÖTEBORGSFLICKOR
OCH ANDRA HISTORIER
av
Sigge Strömberg
Stockholm Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B.
* * * * *
Sigge Strömbergs-böckerna Vol. 6
Stockholm 1921 Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B.:S Boktryckeri

* * * * *
INNEHÅLL:
HERR FÅGELSÅNG I SOCIETEN 7 TUR I SPEL 17 PRISSE 27 MANNEN OCH
HANS ÖVERMAN 34 REFERATET 43 ETT SJÖMANSÖDE 51 ETT SLÄDPARTI 59
AFFÄR ÄR AFFÄR 66 ARTIGA KARLSSON 74 EN EGENDOMLIG LIKHET 78
REVYBESÖKET 83 PIGANS FÄSTMAN 89 ETT LITET MISSFÖRSTÅND 95 ETT
KONVENANSPARTI 101 ANDERSSONS FRIERI 111 EN MUSIKALISK
UNDERHÅLLNING 116 FRIMÄRKET 127 ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK 138 ETT
TAVELFYND 145
* * * * *
HERR FÅGELSÅNG I SOCIETÉN
Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet,
när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i
tristessen och satte sig vid närmaste bord. Den ena var ljus och klotrund, den andra svart
och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av
havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra. Hans blick gled smekande
från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och
så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare
ögonkurtis.
Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång
vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med
livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och
med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten. Fågelsång ägnade hon inte
vidare en blick.
»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte
genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet. Men förgäves. Detta
irriterade Fågelsång. Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna
likgiltighet som en direkt personlig förolämpning. Inte ens när musiken spelade upp
Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat
av. Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när
hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från
Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.
Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne. Det var på Strandpromenaden, där hon
flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som
Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap.
Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den
med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.
»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och ett par kindgropar,
som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag hittat på själv.
Förut hette jag Petrusson.»
»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.
»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad fröken heter.»
»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det
skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag heter Lingonhjelm.»
Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten Petrusson, en djup
vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan ångrade att han tilltalat flickebarnet, och
funderade på att dra sig ur spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av
flickan själv, som sade:
»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem och blir
presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»
»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.
»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med. För resten visste han
med sig, att han var fin nog att uppträda var som helst. Han hade vita skor och gredelina
strumpor, vita byxor, grå rock, blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de
franska färgerna, och som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå
ned till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.
Tio minuter senare befann han sig i den villa,