Förvillelser

Förvillelser, by Hjalmar
Söderberg

The Project Gutenberg EBook of Förvillelser, by Hjalmar Söderberg
This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org
Title: Förvillelser
Author: Hjalmar Söderberg
Release Date: June 19, 2007 [EBook #21862]
Language: Swedish
Character set encoding: ISO-8859-1
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK
FÖRVILLELSER ***

Produced by Louise Hope and The Online Distributed Proofreading
Team at http://www.pgdp.net

Hjalmar Söderberg
Förvillelser

Albert Bonniers Förlag

www.albertbonniersforlag.se
ISBN 91-0-057937-8 © Hjalmar Söderbergs rättsinnehavare 1895
Första utgåva 1895 Delfinserien 1963 Andra utgåvan 2002 Printed in
Denmark Nørhaven Paperback A/S Viborg 2002

I
En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik
vid Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just köpt
dem i butiken.
Han var helt ung, knappast tjugu år.
Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblå himmel
och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och
mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären,
från havet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal
diktare som begrovs.
-- Se Tomas, god dag, i nya röda handskar... Jag gratulerar dig till din
medikofil, jag såg det i tidningen i går. Vad har du haft för dig på sista
tiden, jag har inte sett dig på flera dar...
Det var Johannes Hall, en högväxt, mörklagd ung man, sex eller sju år
äldre än Tomas Weber. Han hade icke någon egentlig sysselsättning,
men det behövde han heller icke, ty han hade för en tid sedan helt
oförmodat fått ett rätt betydligt arv.
-- Jo, jag sökte dig både i går och i förrgår, men du var inte hemma,
som vanligt... Kom nu, så gå vi ner på Oriental och fira min examen
med en flaska rhenvin.

-- Ja, varför inte...
Gatorna vimlade av människor. Det var en av de första vårdagarna, ty
våren hade kommit sent. Vid vartannat steg mötte man en svartmuskig
och godmodigt leende ballongförsäljare med sitt färglysande knippe av
gummiblåsor, fyllda med gas. Mitt på trottoaren vid Karl XII:s torg
stod en grupp av gapande barn och halvvuxna gossar med näsorna i
vädret och ögonen riktade mot en röd prick i den blå rymden -- en
lösskuren ballong, som seglade bort över taken.
Tomas gick och smålog för sig själv.
-- Du ser upprymd ut i dag, anmärkte Hall, har det hänt dig något?
-- Nej, jo... Jag såg en flicka nyss, i handskbutiken därborta... Hon hade
så rädda, rödbruna ögon.
-- Jaså hon, ja hon är mycket bra. Jag har också köpt handskar där ett
par gånger. Båda gångerna blev jag kär i henne och föresatte mig att
göra någonting åt saken, men sedan glömde jag bort det.
De hade kommit ut på Blasieholmshamnen. Skärgårdsbåtarna vid kajen
hade röda färgklattar, som lyste i solen. Strömmen låg bred och blå och
tom; sjöfarten hade ännu icke kommit riktigt i gång för året.
-- Hur gammal tror du att hon är?
-- Jag vet inte. Tjuguett, tjugutvå år.
Det var tomt på kafé Oriental. Som bleka skuggor gledo uppassarna av
och an i korridorernas skymning.
Hall kastade sig halvliggande på en av de breda, låga sofforna, vilkas
brokiga österländska vävnader gåvo rummen deras prägel av
haremsgemak. Tomas Weber tog plats i en karmstol av flätad halm.
Solljuset strömmande in i en bred, guldgul flod genom fönstrets
mångfärgade glas med dess gula liljor och röda tulpaner.

Tystnaden drömde under taklisternas arabesker.
-- Har du något att röka? frågade Tomas.
Hall tog upp sitt cigarrettfodral.
Vinet kom in. Man såg på vippningen av kyparens frackskört, att det
var någonting mycket dyrt. Tomas hade fått en del pengar av sin far
med anledning av sin examen, och han hade ingen högre önskan än att
göra slut på dem.
Tomas Weber hade ett öppet ansikte med blå ögon och ljusbrunt,
bakåtstruket hår. Den rätt stora och likväl fint skurna munnen uttryckte
ett kraftigt begär att taga för sig av vad livet kunde bjuda. Han var
spensligt byggd och något under medellängd.
-- Vet du vad, Hall -- jag träffade Märta Brehm i går afton, hos
Mortimers. Vi talade med varandra nästan hela kvällen om något som
jag nu har glömt. Hur kan man glömma något sådant? Hon hade en vit
ros i bröstet.
Hall smålog.
-- Så, är hon ännu din stora passion? Det har hon nu varit i nära ett
halvt år.
-- Ja, och jag är rädd att hon kommer att vara det ända till årets slut.
Hall nickade tankspritt gillande. Han hade ett gråhyat, något ärrigt
ansikte med en smal, mörk mustasch, och han