Förvillelser | Page 9

böjningar och sträckningar
skymtade drömlikt frestande. Kring halsen hade hon en helt liten
urringning; i skärpet och i det blekbruna håret bar hon violer.
Bordeauxn serverades, och de stötte leende sina glas tillsammans.
Mitt emot dem sutto Hall och Greta.
Greta hade sin porslinsklänning, som hon kallade den; det var en ljus,
blommig sommarklänning i ett blått och vitt mönster, som erinrade om
gammalt porslin. Hon hade i början en ansträngt städad min och
kastade då och då en skygg blick på en stor, blekgrön orkidé, som Hall
hade i knapphålet, och vars underliga former nästan skrämde henne.
Den tycktes henne likna ett levande djur mera än en blomma, något
sällsynt och ljusskyggt vattendjur, som nyss blivit uppfiskat ur havets
grönaste djup. Vad Johannes Hall beträffar, fann hon honom mera ful
än vacker, men hon upptäckte småningom, att han hade ett gott och
vinnande löje. De kommo snart på god fot med varandra, och det
dröjde icke länge förrän Greta började uppföra sig som om hon varit
hemma hos sig.
Gabriel Mortimer hade av en egendomlig ödets ironi blivit sammanförd
med fru Wenschen, med vilken han, vad ingen visste, av gammalt hade
förtroliga relationer. Deras förbindelse hade likväl varken varit
långvarig eller seriös. Fru Wenschen var klädd i gyllengrått siden och
djupt dekolleterad. Mortimer kikade hastigt ned i hennes barm med en
likgiltig blick av samma art som den, med vilken en turist betraktar ett
landskap, som han sett någon gång för längesedan, och i vilket han
upplevat en eller annan betydelselös episod. Han var vid ett grått lynne.
Vad skulle han tala om, som kunde intressera henne? Plötsligt erinrade
han sig historien om Gabels byxor, som han hört av Tomas Weber, och
redan efter det första glaset bordeaux hade han berättat den för henne.
Det var så mycket lämpligare som Grothusen just satt i närheten, snett

över, och själv kunde tjänstgöra som åskådningsmaterial. Den livliga
frun blev genom denna historia försatt i en så munter stämning, att
Mortimer nästan blev orolig.
-- Är det verkligen sant? frågade hon, medan de troskyldiga blå ögonen
med ett smäktande uttryck sökte över till Grothusen.
Baron Grothusen hade ingen blomma i knapphålet, ty det var första
gången han var gäst i konsul Arvidsons hus. Han konverserade med
fröken Mary, konsulns dotter, angående vissa reformer i
militärväsendet. Han sökte särskilt intressera henne för införandet av
mörka knappar av uniformens färg; de blanka knapparna av metall vore
föråldrade.
-- I en tid som vår sprida de ingen glans över vårt stånd, snarare löje,
och i krig äro de helt enkelt farliga. Det skulle dessutom göra ett gott
intryck på riksdagen...
Fröken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga,
mörka ögon, som tycktes speja efter det äkta i allt. Det var något visst
manligt över baron Grothusen; något manligt och vederhäftigt. Och hon
såg av den aktningsfulla förbindlighet, varmed överste Vellingk drack
med honom, att han var högt värderad av sina förmän.
Professor Weber hade fru Brehm. Det skulle varit omöjligt att av detta
lilla skära, barnsliga rokokohuvud med det redan vitnande håret sluta
sig till en prövad och erfaren kvinna, vars starka natur sund och
oskadad gått igenom svåra kriser. Hon hade växt upp under brydsamma
omständigheter, och hennes äktenskap hade icke varit lyckligt. Hon var
sedan åtta år tillbaka skild från sin man, en bankrutterad köpman, som
efter en del inkorrekta transaktioner flyttat över till Amerika. Hon
mottog nu ett årligt underhåll för sig och sina barn av sin svärfar, som
var mycket förmögen och som dessutom avgudade henne; därtill
förtjänade hon själv icke så obetydligt på översättningar. Omgiven av
sina tre barn och en släkting, fröken Berger, framlevde hon nu den
lyckligaste tiden av sitt liv i en liten våning vid Döbelnsgatan. Utom
svärfadern, som var änkling, voro Webers och Arvidsons hennes
närmaste och nära nog hennes enda umgänge; hon var en gammal

ungdomsväninna till fru Weber.
Professorn fyllde på hennes glas då och då, men konverserade icke
särdeles livligt; han satt och tänkte över ett litet tal, som han hade för
avsikt att hålla. Gabriel Mortimer, hennes granne till höger, underhöll
henne i stället flitigt om litteratur, ett ämne som i hög grad intresserade
henne.
Fru Mortimer sökte förgäves få i gång ett lärorikt samtal med pastor
Caldén, en medelålders man med kal hjässa och skarpa ögon, och vars
mörka prästrock bröt hårt av mot de övrigas vita skjortbröst och ljusa
toaletter. Han besvarade hövligt men undvikande alla de spörsmål
angående mänsklighetens lifsfrågor, som den talföra fru Mortimer i
muntert virrvarr lät hagla om hans öron. Han ville icke gärna draga in
det som för honom var det högsta av allt i en flyktig bordskonversation,
och om likgiltiga ting kunde han absolut icke tala. Han inskränkte sig
därför till kortfattade och något torra svar, bakom vilka fru Mortimer
icke visste om hon skulle se