Dagdrömmar

Dagdrömmar

The Project Gutenberg EBook of Dagdrömmar, by Gustaf Hellström
This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net
Title: Dagdrömmar En man utan humor I
Author: Gustaf Hellström
Release Date: May 31, 2005 [EBook #15959]
Language: Swedish
Character set encoding: ISO-8859-1
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK
DAGDRÖMMAR ***

Produced by Martin Ågren, Tapio Riikonen and PG Distributed
Proofreaders

DAGDRÖMMAR
En man utan humor I
AV

GUSTAF HELLSTRÖM

Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1921.

_TILL MÄRTA och SIGRID_

I STÄLLET FÖR FÖRETAL.
När jag tänker på barndagarna, kan jag lätt förlika mig med den tanken
att kroppen, och vardagssjälen också, ligger bara som ett hölje kring
den allra innersta själen. Denna ligger där redan då färdig och lik sig
som den blir i alla dagar, och medan kroppen och vardagssjälen ha sin
myckna möda och sin lek, och växer, så ligger den andra där oberörd
och väntar. Men från den fick ändå hela livet sin ton, ända från den
första gråten och allt sen.
(Hans Larsson: Hemmabyarna.)
"Varför, frågar Oscar Levertin i en artikel om Hermann Hesse, blir
historien om en ynglings läro- och vandringsår över huvud taget
älsklingsmotivet i germansk och speciellt tysk romandiktning?" Och
han svarar sig själv: "Helt säkert först och främst, därför att germanen i
allmänhet icke träder ut i livet med den romanska mänskans tradition
av umgängesvisdom och social instinkt -- han är mer eller mindre en
enstöring, för vilken bekantskapen med omvärlden tager form av en
ofta stormig och smärtsam uppgörelse och blott efter bittra erfarenheter
och äventyr kan han merendels anpassa sig efter givna
samfundsordningar och förhållanden. -- Men en annan orsak gör nog
också ungdomskrisernas historia till den germanska romanens
favoritämne. Mänskornas upplevanden sluta tidigt i nordiska länder.
Vid mannaålderns inbrott är tärningen redan kastad, livets kurs bestämd.
Med revade segel far man in i den hamn, som heter 'en
levnadsställning' och där äktenskapet ger en ytterligare förtöjning. Men
från hemmet och spiselvrån, där han nu steker sina kastanjer och ser

bränderna glöda ut, står ungdomskampen som den rätta romantiska
tiden av känsla, händelse och spänning."
(Oscar Levertin: Samlade Skrifter, 16.)
I barnaåldern antager denna befrielsekamp det förlopp, att vi söka
komma till tingens grund, underfund med tingen, bakom tingen. I
samma ögonblick, som barnet övergår till yngling, förändrar kampen
form: man söker nu icke mer få tag i tingen, utan i de tankar, som ligga
förborgade i dem. Man uppfattar sig som ande i en andlig tillvaro och
sätter sitt högsta mål i att utdestillera ur sig själv det rent andliga, den
fulländade anden, samt ur tillvaron det väsentliga, väsendet, idéen,
idealen. -- -- -- Nu menar Stirner vidare, att dessa tvenne sålunda
karaktäriserade faser i den enskilda mänskans liv noggrant motsvaras
av tvenne stora epoker i mänskosläktets historia. Barndomen, det
"realistiska" skedet, har sin motsvarighet i antiken, den förkristliga
tiden; ungdomen, det "idealistiska" skedet, i den kristliga tiden -- -- --
(Ola Hansson: Tolkare och Siare, art. om Max Stirner.)

I.
ANTIKEN

Av det tiotal instinkter, med vilka den vite mannen enligt den moderna
socialanalytiska psykologien är utrustad, står utan tvivel
självmedvetenheten -- kampen mellan känslan av ens egen betydelse
och dess motsats, känslan av ens eget mindervärde -- icke blott som
den i individens liv tidigast framträdande utan också som den för hela
hennes levnad utslagsgivande.
Att så är förhållandet bör vid närmare eftertanke knappast förvåna.
Bakom känslan av ens egen betydelse ligger nämligen ingenting mer
och ingenting mindre än ens medfödda förvissning om att man är --
mänska, en individ, som i trots av sin egen mer eller mindre

framträdande yttre betydelselöshet dock är olik alla andra individer, "en
enastående och enhetlig tillvaro".
Ju närmare man lär känna en mänska, ju längre den period är, över
vilken ens kunskap om henne sträcker sig, ju klarare framgår det för en,
att hennes tillvaro innerst inne varit en kamp mellan känslan av hennes
egen betydelse och de yttre och inre hinder, som hämmat den, tvingat
den att söka sig andra vägar, hämmat den på nytt o.s.v. i en enda
oavbruten brottning, till dess självmedvetenheten segrat eller genom en
kompromiss slagit sig till ro i en eller annan fåfänga eller -- till sist --
hissat resignationens vita flagga.
Och ändå! Hur stor känsla av ens egen betydelse gömmer sig ej bakom
en mänskas resignation. Endast i den ton, med vilken man hör en
person förklara: "Jag har resignerat", ligger det en triumfens
undertryckta darrning, ett avståndstagande från den vulgära hopen, ett
individens sista, stora, slutgiltiga manifesterande av sig själv som
enastående och enhetlig tillvaro.
* * * * *
Redan