Anna-Clara och Hennes Bröder

Anna-Clara och Hennes Bröder

Project Gutenberg's Anna-Clara och Hennes Bröder, by Hasse
Zetterström This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost
and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it
away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License
included with this eBook or online at www.gutenberg.org
Title: Anna-Clara och Hennes Bröder En Bok om Barn
Author: Hasse Zetterström
Illustrator: Eigil Schwab
Release Date: March 3, 2006 [EBook #17904]
Language: Swedish
Character set encoding: ISO-8859-1
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK
ANNA-CLARA OCH HENNES BRöDER ***

Produced by Torbjörn Alm and the Online Distributed Proofreading
Team at http://www.pgdp.net

[Noterar: Djärva indikeras av # teckenet.]

ANNA-CLARA OCH HENNES BRÖDER
EN BOK OM BARN
AV
HASSE Z.
FJÄRDE TILLÖKADE UPPLAGAN
MED TECKNINGAR AV EIGIL SCHWAB

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1921

ANNA-CLARA

[Bild]

OM ANNA-CLARAS FÖDELSE.
Anna-Clara kom sist av tre. Och hennes moder blev mycket glad då
hon äntligen kom. Hennes fader blev också mycket glad, men han
visade det icke fullt så mycket, ty han var en man.
Anna-Clara föddes en söndag, mitt i vintern, en mörk och tråkig
februarisöndag, så tung och dyster som endast en vintersöndag i en stad
kan vara.
Gatorna lågo öde och tomma, ty människorna ville inte gå ut i detta råa
väder.
Då klockan blev fem, gick Anna-Claras moder och fader för att äta
middag på en restaurang. Icke därför att de brukade göra det, utan

därför att två av deras vänner, som också voro gifta och leddes om
söndagarna, bett dem om sällskap. Människor som varit gifta några år,
ha ofta mycket svårt att vara ensamma.
På restaurangen var det inte mycket folk. Anna-Claras föräldrar hade
valt denna lokal just därför. De visste att de skulle få vara ensamma
med sina vänner.
Och så blev det en festmiddag denna döda tråkiga söndag. Detta trots
att ingen hade menat det. Det var den femte gästen som ordnade om
alltsammans och vände en enkel tråkig söndagsmiddag till något helt
annat än vad man tänkt från början. Den femte gästen var Anna-Clara.
Hon kom inte till början av middagen--men så var hon ju heller inte
bjuden, så hon visste ju inte om att hon skulle passa tiden. Hon kom till
fågeln.
Hennes moder reste sig och sade:
--Jag tror ...
Och sedan hände en hel mängd i flygande fläng. Telefon--en bil--och
en man som stod ensam kvar på trottoaren, barhuvad, tittande efter
vagnen som försvann.
Anna-Claras moder ville vara ensam då hon mötte sitt barn.
Mannen gick tillbaka till vännerna. Han såg sig omkring. Det var som
han aldrig förut sett detta rum. Där hängde en vaktmästare mot en vägg
och där satt en kassörska vid en pulpet. De sågo trötta och döda ut.
I detta ögonblick kanske--
Han sprang ut i vestibulen. Någon ringt? Hör efter noga!
Där kom en gammal man in i matsalen. Han satte sig vid ett
fönsterbord och såg på matsedeln med den trötthet i blick och min som
man ofta finner hos de gamla uteätarna.
En vaktmästare kom rusande från vestibulen. Anna-Claras fader såg

honom komma och sprang emot honom.
Telefonens mikrofon låg på ett litet bord avlyftad från apparaten.
Mannen som kallats, tog luren i sin hand, såg på den och tänkte: ett ord
är nyckeln, till liv eller död.
Han hörde sin egen röst och så i sitt öra en annans, som sade:
--Tänk det var en flicka!
Han släppte luren och sprang uppför trappan till matsalen. Scenen var
ny mot nyss. Vaktmästaren vid sin vägg såg glad ut, fröken vid
pulpeten smålog och den gamle uteätaren gjorde en gest som ville han
säga: Sitt ned unge man och dela en flaska vin med mig!
Visste de vad som hänt?
Han stannade framför vännerna och ropade högt:
--Nu har hon kommit--Anna-Clara! Hon hälsar så mycket!
Han kände det som han plötsligt fått lust att skåla med hela lokalen,
med vaktmästaren vid väggen, med fröken vid pulpeten och med den
gamle uteätaren--men han gjorde det inte, ty han var en behärskad man.
* * * * *
De hade somnat då han kom. Han smög sig fram och såg på dem.
Modern låg med händerna knäppta som till bön. Han såg på henne och
med en glimt av avund tänkte han:
Så lycklig har jag aldrig sett henne.
Och Anna-Clara--
Han kom ut. Emanuel, som var åtta år, stod i dörren. Hans ögon lyste
av tusen nyfikna frågor.
--Är det sant, sade han, att hon är oppnäst?

--Ja, sade fadern, det är sant!
* * * * *
Han låg vaken och tänkte. Så sprang han plötsligt upp ur sängen och in
till Emanuel.
--Jag ville bara veta, sade han, om du hade något emot, att hon var
oppnäst.
--Nej, för all del, svarade Emanuel, som